”Hawkeye” missar sällan målet

Jag vet inte riktigt hur länge som MovieZines chefredaktör har kallat Clint ”Hawkeye” Barton för Marvels minst intressanta ”superhjälte”. Men det har givitvis länge funnits en poäng med det synsättet. Snubben som råkade vara Robin Hood-duktig på pilbåge, har av förklarliga skäl inte riktigt haft samma dragningskraft som supersoldaten Captain America, miljardär-geniet Iron Man, Hulken, Spider-Man eller åskguden Thor.

Det verkar däremot även vara ett faktum som Marvel Studios varit högst medvetna om själva. För även i Marvels eget utökade universum (MCU) får vi under den första säsongen av ”Hawkeye” höra hur Kate Bishop (spelad av Hailee Steinfeld) kärleksfullt men bestämt beklagar sig över hur Clint måste börja jobba på sin PR. Bygga upp sitt varumärke. Något han själv tycks vara fullständigt ointresserad av.

I stort sett ingen av karaktärerna inom MCU vet om att Clint även burit Ronin-dräkten – och tagit lagen i sina egna händer på ett sätt som enligt honom själv gör honom till en sällsynt dålig förebild. Han vill inte synas… utan kan bara inte hjälpa att han ibland känner sig tvungen att hjälpa till när någon hamnar i nöd. All övrig tid spenderas hellre i skymundan tillsammans med familjen. Men när Ronin-dräkten plötsligt dyker upp, så inser han snabbt att det kan leda till problem för både han själv och vem det nu än är som har hittat den.

Tv-serien ”Hawkeye” ger oss däremot inte bara en chans att få lära känna Clint, vilket i sig bjuder på en hel del fina ögonblick. Bland annat faktumet att han efter alla explosioner och krossade fönsterrutor är mer eller mindre döv. För till skillnad från de flesta andra Avengers så är han varken säkert förvarad i en oerhört påkostad metalldräkt, magisk eller född med några gudaliknande/supersoldat-aktiga förmågor till återhämtning. Välkommen till baksidan av Avengers-livet.

”Hawkeye” introducerar oss även för den nya MCU-hjälten Kate Bishop, som under invarderingen av New York förlorade sin pappa – men även var en av många andra att räddas av just Hawkeye. Där och då bestämde hon sig för att bli precis som honom och när deras vägar korsas alla dessa år senare, har hon vuxit upp och blivit en lika duktig skytt med pilbågen… men saknar fortfarande de nödvändiga erfarenhterna och livsläxorna för att nå sin fulla potential.

Här är det Renners och Steinfelds kemi tillsammans som lyckligtvis säljer in ”Hawkeye” som en av MCU:s bästa tv-serier hittills. ”WandaVision” imponerade visserligen på de flesta precis i början av 2021, men det var samtidigt en slags experimentell miniserie som fungerar en gång. För egen del hade jag lika gärna kunnat se både ”Falcon and the Winter Soldier” och ”Loki” som två vanliga långfilmer, med stora delar av handlingarna där kapade.

Medan ”Hawkeye” effektivt har slagit sig in i genren av julaction-produktioner och lyckats använda sig av varje avsnitt på ett sätt som gjort mig mer och mer sugen på fortsättningen… med cliffhangers på så spoilerkänsliga nivåer att jag verkligen aktivt undvikit sociala medier innan jag hunnit se färdigt avsnitten. Det är inte så många serier som lyckas med den bedriften längre.

Visst, det var väl inte supersvårt att gissa sig fram till några av de större vändningarna… men det är ju samtidigt snarare regel än undantag för MCU-produktionerna överlag. Och även om det här var serien om Avengers tråkigaste snubbe, så har både Clint Barton, Kate Bishop och ett gäng karaktärer jag inte vill spoila namnen på i den här recensionen (för de ännu lyckligt ovetande) hållit mig genuint underhållen under hela säsongen – vilket väl måste ha varit en träff mitt i prick? Hawkeye missar sällan målet, i alla fall inte när det faktiskt betyder något. 

Hela den första säsongen av ”Hawkeye” finns nu att se hos Disney+.