Recension: Cirkeln (2015)

Häxfantasy blir ren rappakalja

Ett hyfsat spännande upplägg om häxor och demoner som tyvärr aldrig fångar mig som film. De unga skådespelarna är duktiga och girlpower-budskapet uppskattas. Men ”Cirkeln” är på tok för lång och de många specialeffekterna fungerar inte hela vägen, vilket stör känslan av mystik.

Publicerad:

En sommarnatt när månen färgas blodröd befinner sig sex unga tonårsflickor i en övergiven folkpark i Bergslagen, ditlockade av en mystisk kraft. De är utvalda och en del av en gammal profetia, utsedda för att rädda världen. Plötsligt blir deras tillvaro och tiden på gymnasiet bokstavligen en kamp på liv och död.

Det är ganska uppfriskande med en svensk tonårsfantasy som utspelar sig i typiskt svensk miljö. Jag tycker dock man borde tagit till vara på det ännu mer och låtit bygden bli en större del av allt som sker. Jag är hur som helst väldigt tacksam över att denna skiljer sig från mycket annat i young adult-genren genom att låta tjejerna och deras relationer vara i centrum från början till slut, utan att plantera krystade romantiska sidointriger av slaget ”vem ska hon välja till slut”. 

Karaktärerna är ganska stereotypa, vi har en av varje slag, vilket i och för sig kan ha varit tanken. Men lite väl onyanserat blir det för att jag ska vilja eller kunna engagera mig i dem på allvar. Den till stora delar unga ensemblen är ändå väldigt övertygande och jag tror på tjejerna trots det minst sagt otroliga som händer dem. Det som är synd är att de mer intima ögonblicken dem emellan inte utvecklas ännu mer för det är i dessa som det ibland är på väg att bli riktigt intressant, men sedan inte hinner blir det. 

Manuset är tyvärr ordentligt undermåligt och ganska övertydligt. De många gånger rätt komplicerade replikerna hade dessutom på de flesta håll mått bra av en hel del finputs och behövt bli ordentligt förankrade i karaktärerna som uttalar dem. Som det är nu låter det flera gånger som ren rappakalja och när annars fantastiska Ruth Vega Fernandez monotont pladdrar på om elementanalys, häxråd och demoner blir det nästan skrattretande, vilket inte är kul.

”Cirkeln” är på sina håll en snygg, välspelad och barnvänlig film om magiska krafter. Den behandlar viktiga ämnen och kommer med ett fint budskap om gemenskap och sammanhållning. Musiken av Benny Andersson är fantastisk och kompar fint den växande stämningen av obehag. 

Men för att hela vägen komma i mål saknas en intensitet i bilderna och ett driv framåt varför jag som åskådare har svårt att bry mig. Filmen hade också mått bra av att vara kortare. Med sina 2 timmar och 25 minuter är den minst en halvtimme för lång. Boken (av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren) är säkerligen väldigt omfattande och innehåller ännu mer än det vi får se, men allt behöver heller inte vara med. Framförallt då mycket inte tillför något utan bara sinkar ett redan rätt sviktande tempo. Även de ofta förekommande specialeffekterna, återkommande svart rök och vibrationer i luften bland annat, hade kunnat tonas ner. Det behövs inte sådant. Åtminstone inte så mycket och inte om berättelsen i sig fungerar och det tror jag den egentligen gör.

Trots en del personliga invändningar kommer ”Cirkeln” absolut kunna tilltala den tänkta målgruppen unga tonåringar och jag hoppas faktiskt själv på en fortsättning. För även om detta lämnade en del övrigt att önska så tror jag det kan ta sig, och framförallt är grundstoryn och karaktärerna värda en andra chans.

Läs mera