”You cant put a price on being able to live with yourself”. Så lyder en nyckelreplik i Michel Bays senaste försök att framstå som en regissör som inte uteslutande gör film för elvaåringar. Nej, men det går alldeles utmärkt att sätta en budget på det. Det har Bay visat oss otaliga gånger. ”13 Hours” är baserad på författaren Mitchell Zuckoffs vittnesmål om hur sex medlemmar i en säkerhetsstyrka försvarade en amerikansk diplomatbyggnad mot upprepade terroristattacker i Benghazi, jubileumsdatumet den 11 september 2012.
Bays film påminner till strukturen en hel del om Slaget vid Helms klyfta i ”Sagan om de två tornen”. Adrenalinstinna soldater står positionerade på ett tak och inväntar en annalkande, övertalig fiendestyrka. I de pauser som uppstår i den blodiga bataljen skämtar man klämkäckt med varandra och laddar om vapnen. Bay låter oss som tittare få chansen att empatisera med libyerna ungefär lika mycket som Peter Jackson föresatte sig att skapa förståelse för sina ondskefulla orcher. Det vrålas och blängs illasinnat och frossas i sönderskjutna kroppar i en aldrig sinande ström av intetsägande bilder.
Ett av favoritmotiven är den sargade amerikanska flaggan, sönderskjuten, dränkt. Musiken antyder att detta är det mest fruktansvärda man kan visa upp på en bioduk. Då har man egentligen sagt allt som behöver sägas om Bays motiv och känsla för nyanser.
Utan att solka ned de verkliga soldaternas insats så får man även konstatera att de skildras outhärdligt ensidigt på film. Säkert använder man mer humor än väntat i ett liknande, livshotande scenario, men jag har svårt att tro att man drar vitsar så fort munnen ska öppnas. Det är också hett omdebatterat om verklighetens motsvarighet till filmens anale CIA-chef verkligen motarbetade soldaterna i en sådan bisarr omfattning som här.
Den rekommenderade minimumlängden för en recension hos MovieZine är 2500 tecken. Jag stannar på den siffran, eftersom livet är för kort för Michael Bays halvhjärtade försök att framstå som en sanningssägare.