Amerikansk småstad. En tonårstjej jobbar sent i en butik som säljer skräckböcker. Hennes pojkvän gillar att busa och skrämmas. Mystiskt ljud hörs. I det hotfulla mörkret dyker en maskerad mördare upp och en svettig jakt inleds. Inledningen till den första “Fear Street”-filmen utspelas på 1990-talet och liknar många av den periodens slasher-filmer. Men innan förtexterna rullar så bjuds vi på en oväntad twist kring mördarens identitet och öde.
Redan här är det klart att det är ingen vanlig skräckis vi har att göra med. Samtidigt som man inkluderar några av genrens mest välbekanta klyschor, karaktärer och scenarior – inte helt olikt “Scream”, en tydlig inspirationskälla – så skruvar man till det lite extra. Det vilar nämligen en förbannelse över den magnifikt döpta staden Shadyville i form av en avrättad häxa som vill hämnas genom att sända ut diverse stackare som mordiska bödlar.
Det är alltså inget traditionellt mordmysterium utan istället ligger fokus på olyckligt förälskade tonårshjältinnan Deena (Kiana Madeira) och hennes skräcknördiga lillebror Josh (Benjamin Flores Jr.). I stil med “Stranger Things” sluter de upp med jämnåriga vänner för att lista ut varför mördaren i skelettmask förföljer dem och slaktar allt i sin väg. Referenser och blinkningar duggar tätt till såväl populärkultur som 90-talsnostalgiska fenomen.
Det hjälper att filmen bygger på en bokserie av R.L. Stine, som skrivit de barnvänliga “Kalla kårar”-böckerna (sig filmatiserade som “Goosebumps” 1 och 2). I kombination med en befriande barnförbjuden dos av blodigt våld så ger den filmen en mer ungdomligt naiv atmosfär än vanliga slashers. Regissören Leigh Janiak (underskattade “Honeymoon”) kan dessutom sin genre väl och håller tempot högt och flytande.
Skådespelarna gör det mesta av sina sympatiska om än aningen underutvecklade karaktärer. Det är extra kul att se en lesbisk hjältinna med sin egen kärlekshistoria i centrum, något som är ovanligt både för genren och generellt (ser på er, DC och Marvel). Mellan skrik och spring är det fint att se den varma men inte helt okomplicerade romansen spira och få en avgörande betydelse i dramat. Allt till behagligt passande musik av Oscarnominerade Marco Beltrami (som inte oväntat tonsatt även just “Scream”-filmerna).
En del av de vanliga frågetecken inom genren uppstår, som varför ett sjukhus nästan helt saknar personal och hur många mord som ska begås innan polisen tror på våra hjältar. Att man rundar av med en ingång till nästa del i trilogin gör att man förlorar helhetskänslan en aning – ett vanligt problem i många franchises. Men varför klaga? Som ett fan av skräckfilm, slashers och speciellt “Scream” är det ett nöje att besöka Fear Street och dess blodbad.