Teaterregissören Albert Albertson anlitar den prostituerade Glo för en kväll och övertygar henne efteråt, med en generös summa pengar, att sluta med sitt ”tricksande” och istället följa sina drömmar. Glo tar pengarna och bestämmer sig för att bli skådespelerska. På en audition inte långt senare möter hon plötsligt åter Albert och får reda på att hennes tilltänkta motspelerska är hans fru Delta.
Ungefär så är det inledande upplägget, varefter det fylls på med karaktärer (bland annat en besatt ex-torsk, en neurotisk terapeut och en inte jätteprivat detektiv) samt en del missförstånd och ännu fler förväxlingar.
Det har varit rätt tyst om Peter Bogdanovich (”Paper Moon”) de senaste åren, men nu är han i och med ”She’s Funny That Way” tillbaka med en på flera sätt gammaldags screwball-fars. Ensemblen är i toppklass, fastän kanske på vissa håll lite oväntad. Rhys Ifans som en het och eftertraktad Hollywoodhunk kanske inte vid en första tanke är vad jag skulle kalla klockren casting, men det blir kul liksom så mycket annat. Owen Wilson är på ett Owen-Wilson-aktigt sätt den missförstådde filantropen Albert och hans fru spelas av alltid sevärda Kathryn Hahn. Imogen Poots är charmiga Glo och Jennifer Aniston den mer än nådigt problematiska och egotrippade psykologen som verkar ”ha hand” om de flesta. Hon är fantastiskt rolig!
Det finns en subtil ”Pretty Woman”-tråd som löper genom historien och även om en del komedi och förväxlingar byggs runt denna räcker det inte riktigt hela vägen. Ett ganska tradigt upprepande i både händelser och humor tar till sist ut sin rätt vilket stör utvecklingen av helheten, som egentligen uteblir. Berättandet är ganska simpelt och då allt i princip är en tillbakablick återberättad av en av karaktärerna till sin terapeut i efterhand, får varken story eller karaktärer något direkt djup då det är enkom ur en synvinkel vi får se saker ske. Det gör absolut inte upplevelsen av filmen mindre angenäm, men saknaden av något som kunde ha tillfört lite extra, blir ändock rätt påtaglig.
”She’s Funny That Way” är en komedi som utspelar sig i showbiz-metropolen New York. Men till skillnad mot till exempel Woody Allens filmer i vilka skådeplatsen ofta är nästan lika tydligt framträdande som karaktärerna, är staden här tråkigt nog frånvarande och vi kunde nästan vara var som helst. Många lättsamt hyllande paralleller dras till gamla pärlor från förr och på många sätt är detta en mysigt nostalgisk film. Enkel som sagt och inget att direkt tänka länge på efteråt, men den gör ändå, utan tvekan vad en komedi i första hand ska göra – underhåller.