Sex, mode, glamour, kändisskap och hämnd. I ”House of Gucci” finns alla ingredienser för en rapp och snaskig historia som med glimten i ögat placerar sig själv i facket för ”guilty pleasure”-underhållning.
Patrizia (Gaga) och Maurizio (Driver) är som fnittriga tonåringar när de träffas på en maskeradbal i Italien år 1970. Hon heter Reggiani och jobbar i farsans transportfirma, men känns lite för fin för att beblanda sig med lastbilschaffisar hela dagarna. Han presenterar sig som Gucci – arvtagare till modeimperiet vars namn förknippas med lyx och glamour. Där och då tänds ett gnista i Patrizias ögon. Hon har hittat sig en kunglighet, en biljett till ett bättre liv, och hon tänker inte släppa honom ur sikte.
Maurizios far (Irons) varnar sin son för lycksökerskor ute efter familjens pengar, men blir försäkrad att ”sån är verkligen inte Patrizia”. Hur är då Patrizia Reggiani, kanske du undrar? Det är lite upp till publiken själv att avgöra. En skyddande hustru och mamma, en smart företagare eller en manipulativ sociopat? Möjligen lite av allt. Filmens skurk, skulle man kunna säga, samtidigt som hon tycks ha haft en nyckelroll i att höja huset Guccis rykte och intäkter – iallafall enligt den här fria tolkningen som ”inspirerats” av verkliga händelser.
Handlingen följer det glamorösa paret genom kärlekssagan som utvecklas till ett bitskt äktenskapsdrama, sammanvävt med historien om en dynasti med osäker framtid. Patrizia, som genast utvecklat en smak för dyra handväskor och scarfar, ser vad hennes käre make vägrar inse – att gubbarna som styr modehuset lever kvar i det förgångna. Medan hon försöker linda var och en av herrarna Gucci runt sitt lillfinger uppstår en allt mer underhållande maktkamp om aktier, klädskisser och pengar. Totalt 25 år hinner avverkas, där tidsenliga pophits – som Blondie och Eurythmics – guidar oss genom årtionden hela vägen fram till mitten av 90-talet, och tragedin som chockade modevärlden (lugn, inga spoilers här om du inte hört detaljerna).
Filmen står med ena foten i ett Shakespearianskt familjedrama och den andra i en trashig telenovela. En slags förhöjd verklighet som bara förstärks av otroliga… eller låt oss milt kalla det minnesvärda, skådespelarinsatser.
Lady Gaga briljerar i sin andra stora filmroll efter Oscarsvinsten i ”A Star is Born”. Rollen som intrigmakerska i högklackat är som gjord för hennes excentriska persona. Jeremy Irons och Al Pacino, två veteraner som verkligen får skina med rätt regissör, är en njutning att se som bröderna som bråkar om varumärket Gucci. Jared Leto är inte bara oigenkännlig i en karikatyrartad Borat-tolkning av knasige kusin Paolo, utan bjuder också på filmens grövsta överspel. Adam Driver hade riskerat att blekna vid sidan av så pass stora personligheter, men räddas av sin starka utstrålning.
De italienska dialekterna kan säkert ifrågasättas, men jag är å andra sidan ingen expert på italienska dialekter. Däremot kan jag skriva under på att man känner sig riktigt bortskämd i sällskap av så härliga stjärnor, som fått fria händer under ledning av Ridley Scotts trygga regi. Den snart 84-årige regissören har hunnit släppa två storfilmer på en och samma höst, och både i ”The Last Duel” och här visar han prov på förstklassigt hantverk kombinerat med en fortfarande stor kärlek och lekfull inställning till filmmediet.
Som en Scorsese light leder Scott oss genom denna komplexa historia om brott och begär, som lyfts av mörk humor och en energisk ensemble. Och trots att detta mastodontdrama är längre än det mesta han gjort (till och med ”Gladiator”), hinner man aldrig bli uttråkad av familjen Guccis dramatiska öden.