Sandra Hüller spelar Ines, en hårt arbetande konsult som flyttat från Tyskland till Rumänien för att klättra på karriärstegen. Hennes ensamma pappa Winfried (Simon Simonischek) har tappat greppet om henne sedan flera år tillbaka och deras relation är minst sagt kylig. När hans älskade hund dör och livsgnistan falnar ännu mer än tidigare bestämmer han sig för att för att försöka laga deras relation, vare sig Ines vill det eller inte.
Hittills låter det här som ett ganska konventionellt upplägg som vi har sett otaliga gånger tidigare, men regissören och manusförfattaren Maren Ade är smartare än så. Winfried har nämligen en förkärlek för practical jokes och att spela diverse ”karaktärer”, något som han utnyttjar till fullo när han sätter sin plan i verket. Helt oväntat dyker han upp hos Ines i Bukarest och när hon direkt distanserar sig från honom nästlar han istället in sig i hennes professionella sfär som den excentriska affärskonsulten ”Toni Erdmann”.
Kollisionen mellan Winfrieds nästan hippieliknande, avskalade liv och Ines polerade, ytliga och stressiga motsats är total, vilket leder till både känslosamma och väldigt roliga situationer. Winfried blir lite av en spegel för Ines, för det är först när hon ser sitt liv genom hans ögon som hon inser hur det faktiskt ser ut. Människorna i hennes närhet har accepterat ytlighet, opersonliga relationer, konstant stress och karriärism som given standard, men är det verkligen det enda alternativet?
Genom den karaktärsdynamiken gör Ade upp med det faktum att vi alla skådespelar i våra liv, att vi presenterar olika versioner av oss själva beroende på vilka situationer vi ställs inför och vilka människor vi möter. Samtidigt utforskas det sköra och problematiska begreppet ”familj” och hur den globaliserade världen ser ut i kölvattnet av finanskrisen. Det är onekligen väldigt spännande tematik, och hon hanterar det på ett ytterst finstämt sätt. Det predikas aldrig, utan idéerna är lika snyggt och subtilt invävda mellan raderna som estetiken är passande naturalistisk.
Med sina 162 minuter känns ”Min pappa Toni Erdmann” inte särskilt lättillgänglig på förhand, men trots det relativt långsamma tempot känns den inte alls så lång. Man känner sig djupt emotionellt investerad hela vägen, trots att man inte vet särskilt mycket om karaktärernas bakgrund. Ade hoppar nämligen helt över krystad exposition och bygger istället sina porträtt sakta men säkert under speltidens gång. Den ständigt handhållna kameran observerar karaktärerna längre än vanligt innan varje klipp och i deras mest vardagliga rutiner lär vi känna dem.
Sandra Hüller och Peter Simonischek är helt med på de noterna för de ger varje millimeter av sig själva till Ade, både fysiskt och emotionellt. Båda gör fenomenala rolltolkningar som aldrig blir ”flashiga” eller överdådiga, utan med små medel förmedlas stora sanningar. Hüller är helt förkrossande bra på att gestalta den tunga mentala misären under Ines välstrukturerade yttre och Simonischek säljer hennes välmenande prankster till pappa i varje scen. I vissa stunder får de möjlighet att sväva ut lite bortom naturalismen, som i den nästan surrealistiska finalen eller en helt underbar scen som involverar en episk rendering av Whitney Houstons ”Greatest Love of All”.
Sammanfattningsvis är ”Min pappa Toni Erdmann” en nästan smärtsamt mänsklig film som väver ihop humor och svärta på bästa sätt. Trots en vågad och riskfylld premiss känns den autentisk och känslomässigt komplex rakt igenom. Man hade helt klart kunnat trimma bort lite fett på sina ställen, men det är inget mer än en nästan helt obetydlig petitess när vi i övrigt får en så fantastisk och bitterljuv film.