Francis Lawrence, som stod för regin till de tre senaste ”The Hunger Games”-filmerna ligger också bakom filmatiseringen av Suzanne Collins senaste Panem-dystopi. Denna gång får vi följa president Coriolanus Snows tidiga år: från barndomen under krigstiden till sin plats i Capitols bestämmande toppskikt. Vägen dit är kantad av allt från svek och plötslig död till starka familjeband, politiskt problematiska vänskaper och en klassisk kärlekssaga. Och lika krokigt som Snows livsöde, är också filmens handling.
Det är tid för de tionde Hungerspelen och tittarsiffrorna har dalat. För att locka folket till tv-apparaterna ombeds därför årets toppstudenter i Capitol att agera mentor åt varsin deltagare. Den som vinner publiken vinner också Plinthpriset. Ett pris som Snow behöver för att kunna fortsätta studera vidare på universitetet då hans familj, efter faderns bortgång, förlorat sina pengar och är på väg att bli vräkta.
Snow får tilldelat sig Lucy Gray. Hon tillhör Distrikt 12 och är en otrolig sångerska. En talang hon visar upp redan under direktsändningen av slåtterdagen. Hennes röst ljuder rakt in i Snows hjärta och kort därpå är förälskelsen ett faktum.
Att få följa en ung mans resa från godhjärtad pojke till illasinnad vuxen med smak för våld, en form för hobbypsykologiserande av antagonister, är en berättelse som skådats förut. De senaste åren har det blivit populärt att gestalta skurkar och deras snyftiga barndomshistorier för att i viss mån kanske berättiga deras beteende. Förutom Anakin Skywalker/Darth Vader har vi fått se både Jokern och Maleficents trasiga bakgrunder. Tom Blyth (Coriolanus Snow) får relativt tidigt vet av sin kusin Tigris (Hunter Schafer) att hans far genomstrålade av hat. Av Dr. Volumnia Gaul, spelens designer, får han tilldelat sig idén om att människan föds våldsam och för att stävja detta ”naturliga” tillstånd krävs civilisationen = ordning = hungersspelen.
Denna klassiska frågeställning har legat till grund för många berättelser och fungerar som premiss även här, om det inte vore för att filmen också försöker vara en kärlekssaga, en krigsfilm och en obehaglig sci-fi-rulle med 50-talsestetik. Indelad i tre kapitel förvisso, men med sidor som klibbat ihop.
Mot slutet har jag glömt bort de barn som fått sätta livet till för att upprätthålla de rikas glamorösa tillvaro i huvudstaden. Dem som de ohämmat låtit döda för nöjes skull. Detta i sig bygger förvisso på, om än på ett oväntat sätt, den mörka känslan av växande människoförakt som Snow när, men så mitt i detta ljuder också en ballad. En ballad om Lucy. Flickan som förvirrade in sig i en skog och försvann… också hennes förkärlek för en viss sorts växt vid namn Katniss.
”Twilight”-franchisen startade tillsammans med ”Hunger Games” en trend med young adult-filmer där jag tycker dessa var bland de mest välgjorda med sina frågeställningar kring vad som är underhållning, var gränsen går mellan klickvänlig journalistik och nyhetsrapportering och vad som är värt att offras för att upprätthålla ”ordningen”. Eller kort och gott – vad definierar en civilisation?
Och även om dessa teman genomsyrar stora delar av ”The Hunger Games: The Ballad of Songbirds & Snakes” är den dessvärre för informationsmättad och pumpad med tvärberättelser för att ha ett riktigt fokus. Förutom kostymerna då – som liksom förut briljerar. Så stort tack till kostymdesignern Trish Summerville som fångat sommarens virkat-mode och för den röda tråd som filmen annars delvis saknar.