En fördel med att bo i USA är att man får se många filmer med stort ”buzz” långt innan de kommer till Sverige. På juldagen hade två efterlängtade verk förpremiär på ett mindre antal biografer. Något filmerna har gemensamt är att de båda är från filmskapare som vunnit flertalet Oscars, att de har fått höga betyg på både IMDB och Rotten Tomatoes, men även att en ovanligt stor del av surret som omgärdar dem osar negativitet.
Filmerna är förstås Tarantinos ”The Hateful Eight” som ni kan läsa recension av här, och Alejandro González Iñárritus ”The Revenant”. Det är egentligen två väldigt olika filmer, gjorda av två vansinnigt olika regissörer, men ändå var min reaktion till verken förvånansvärt lika. Jag återkommer till det.
”The Revenant” utspelar sig i 1820-talets amerikanska vildmark och baseras på legenden om den verkliga personen, Hugh Glass (spelad av en skäggig och smutsig Leonardo DiCaprio). Glass försörjde sig på jakt och samlande av skinn och var tvungen, ihop med resten av männen i The Rocky Mountain Fur Company, att överleva under bistra förhållanden.
När Glass blir attackerad av en björn lämnas han ensam och svårt sarjad att dö, utan mat eller något sätt att försvara sig på. Antihjälten här är John Fitzgerald spelad av en grym Tom Hardy. Filmen handlar om hur Glass mot alla odds försöker kravla sig tillbaka till sitt läger samtidigt som han har både den oförlåtande naturen, hotet om svält och mindre vänligt sinnade indianer emot sig.
Det är en otrolig berättelse om överlevnad och hämnd. Kanske har ordet ”otrolig” fått lite för stor plats. Verifierade fakta från den här perioden finns visserligen inte bevarade, så en stor del är just en legend som spridits från lägereld till lägereld. På så sätt har Iñárritu ursäktat de friheter han tagit sig, genom att ”han fyller i hålen som funnits”. Till exempel att han hittat på en son som ska ge ytterligare en dimension till Glass kamp att överleva.
Alla vet att fiktionsfilmer inte är dokumentärer och jag har inga problem med att man brer på lite extra för underhållningsvärdets skull. Tvärtom. Däremot blir det bekymmersamt när filmen drabbas av trovärdighetsproblem, och den kritiken slås bort med att det ju bygger på en sann historia.
Det största misstaget Iñárritu gjorde var att förlägga handlingen till ett vintrigt landskap medan de uppgifter som finns placerar Glass kamp kring augusti-september. Att svårt skadad ta sig genom åtskilliga mil av vildmark borde vara utmaning nog. Vinteraspekten är inte bara onödig utan gör att ”The Revenant” tappar i kredibilitet, som när Glass flera gånger kastar sig i den isande floden (för att fly eller fånga fisk till mat) och sedan lägger sig dyngsur i minusgraderna.
Annars är det tydligt att regissören, som också varit med och skrivit manus, har haft en stor vision. Han har inte tagit några genvägar utan varit helt kompromisslös i sin hantering av ämnet. Skådespelarna fick bo, hela högen, i hyddor uppe i den kanadensiska vintern och nästan alla scener är inspelade utan artificiellt ljus eller andra effekter. Allt för att det ska kännas så äkta som möjligt.
Och äkta känns det! Från första minuten när skinnjägarna attackeras av indianer i en scen som både är brutal, vacker och närgående – och filmad i en lång tagning som vi nu kan förvänta oss i Iñárritus verk; till björnattacken som är en av de mest verklighetstrogna jag sett. Hårresande!
Trots att berättelsen är enkel har den försetts med allt som en stor budget kan ge. ”En B-film med A-resurser” som L.A. Times så träffande skriver. Skådespeleriet är övertygande och det är imponerande hur mycket som kan sägas med ansiktsuttryck då dialogen ofta är minimal.
Miljöerna och fotot är magiska. Iñárritu har gått tillbaka till extraordinära cinematografen Emmanuel Lubezki som förutom ”Birdman” har vackra ”Tree of Life”, ”Gravity” och ”Children of Men” på sin meritlista. Det finns vissa scener i ”The Revenant” som är så enastående att filmen skulle vara värd att se bara för det. Naturen får ta plats och visas en vördnad på ett sätt som känns helt rätt.
Men kruxet med ”The Revenant” ligger inte i allt finlir som man omgärdat historien med, utan i själva kärnan. För alla förtjänster jag har räknat upp, till trots, så misslyckas filmen med att få mig att känna något. Hugh Glass var uppenbarligen en tuff man utan like, och ändå är det knappt att jag bryr mig om hans öde. För att undvika sentimentalitet (gissar jag) har Iñárritu inte tagit till vara möjligheten till anknytning mellan Hugh och hans son. Hela Glass familjehistoria får vi istället ta del av i några snabba drömlika flashbackscener. Eftersom karaktären är påhittad borde det ha utnyttjats bättre.
Så den största anledningen till att jag nämner denna film ihop med ”The Hateful Eight”? Längden på över 2,5 timme styck, ihop med att båda har brister i driv och anknytning tyder på regissörer som till viss del drabbats av sina stora egon. Jag får känslan efter att ha sett dessa två filmer att både Tarantino och Iñárritu tycker att de är så bra att de inte behöver ta råd från någon annan. De har sin plan och den får ta den plats det kräver, utan att någon hänsyn tas till publiken. Hade de brytt sig lite mer hade de antagligen lyssnat när någon av redigerarna sagt ”Cut”.