”Inception” möter ”Exorcisten” i klyschig skräckfilm

Om du gillar skräckfilm har du säkert sett en eller annan exorcismfilm. Handlingen är alltid ungefär densamma. Någon blir besatt, en präst kallas in för att förvisa den onda demonen och vi får följa prästens kamp tills dess att demonen skickats tillbaka till helvettets portar. Genren är i desperat behov av förnyelse, men inte till vilket pris som helst.

”Incarnate” följer den okonventionella vetenskapsmannen Dr. Ember, spelad av Aaron Eckhart, och hans team av datakunniga punkrockare. Tillsammans kämpar de mot mörkrets krafter genom att fördriva demoner på ett vetenskapligt sätt. Demoner kan nämligen behandlas genom att dyka in i offrets drömmar och övertala offret att själv ta sig ur parasitens grepp, precis som vanliga parasiter alltså… Till hjälp har Dr. Ember och hans gäng en teknisk anläggning som praktiskt nog kan kopplas in i doktorns rullstol och ge honom kraften att slungas in i offrets medvetande. 

”Incarnate” känns på många sätt som ett hopkok av flera andra filmer. Man har lånat stora delar av handlingen från sci-fi filmer som ”Inception” och ”The Matrix”, men glömt att förklara hur koncepten fungerar. Detta gör att handlingen känns slarvig och otrovärdig. Visst, filmer om demoner är väl aldrig särskilt realistiska, men om man köper premissen förstår man ändå världen som filmen målar upp. Den enda förklaringen man får till att Dr. Ember kan dyka in drömmar, enbart med hjälp av några sladdar som kopplas till rullstolen, är att demoner kan bekämpas med vetenskap och vad är mer vetenskapligt än några sladdar och massvis med datorskärmar?

Det enda som är mer oförståeligt än handlingen är att Aaron Eckhart kunde gå med på att medverka i filmen. Den annars väldigt duktiga skådespelaren framstår som vilken medelmåtta som helst, när han porträtterar den extremt klyschiga huvudpersonen. Dr. Ember är som en parodi på den klassiska actionhjälten som tappat lusten att leva som resultat av sitt hårda liv och gamla trauman. Med den obligatoriska fickpluntan i handen och en arsenal av klyschiga one-liners, drivs han endast av hämnd mot varelserna som tidigare mördat hans familj. Till och med karaktärens raspiga röst känns bekant.

Filmen har tyvärr flera brister än logiska hål och platta karaktärer. Istället för att sakta bygga upp spänningen, slängs man rakt in i actionfyllda scener. Detta gör att filmen känns mer som en sci-fi-inspirerad actionfilm, än som en läskig rysare. ”Inception”-handlingen gör sig helt enkelt inte bra i en skräckfilm. Det krävs mer skrämmande inslag än svartögda demoner med basröst. Till och med en gammal hederlig jump-scare hade varit välkommet.

Även om försöket att förnya genren är välkommet, krävs mer än en billig gimmick för att frälsa en skräckfantast. Om det här är vart genren är på väg, behåller jag gärna formatet som det alltid sett ut.