Inga apkonster

Vid ett tillfälle i ”Apornas Planet: Uppgörelsen” närmar sig den ärrade apan Koba ett par halvpackade människosoldater som testskjuter maskingevär inför ett förestående krig mellan de två arterna. När de försöker köra bort honom under glåpord och vapenhot ändrar han plötsligt kroppsspråk och börjar bete sig som en tam chimpans. Han spexar, slår sig för bröstet och gör kullerbyttor, utstöter humoristiska läten och förvrider ansiktet i grimascher. Soldaterna blir först förvirrade, sedan roade och hånfulla. De låter den nu avdramatiserade Koba smaka sprit och skrattar åt hans apkonster. De sänker garden helt, något som man naturligtvis ska akta sig för när det gäller en genmanipulerad, människofientlig primat med en mordisk agenda. För givetvis spelade apan Koba bara apa.

Denna lilla scen – som i sin koncentrerade form inte på något sätt görs rättvisa i filmtrailern – är smått briljant i sin skildring av det mänskliga förhållningssättet till apsläktet. Nyfiken skräck inför likheten eller herre över slaven. ”Apornas Planet: Uppgörelsen” utforskar ett kritiskt ögonblick i historien där den maktbalansen står och väger.

Tio år efter händelserna i ”Apornas Planet: (r)Evolution” är mänskligheten svårt sargad av det dödliga ALZ-113-viruset. En grupp överlevare stöter av en slump på den månghövdade apflock som leds av chimpansen Caesar från förra filmen, varpå en bräcklig fred förhandlas fram. Trots goda diplomatiska ansatser från den öppensinnade Malcolm och hans familj är det bara en fråga om när allt ska braka loss, eftersom människoledaren Dreyfus (en fullkomligt bortslösad Gary Oldman) hellre vapenrustar och förekommer en eventuell attack från motståndarsidan. Hos aporna har Caesar på ett liknande sätt fullt upp med att tygla den tidigare nämnde Koba som med en traumatisk bakgrund som försöksdjur i ett labb propagerar för slakt.

Nu låter det här kanske inte som något oerhört sofistikerat upplägg, men förtjänsten med ”Apornas Planet: Uppgörelsen ” är att perspektivet, särskilt inledningsvis, är apornas. Regissören Matt Reeves, som har visat god form med både ”Cloverfield” och den amerikanska tolkningen av ”Låt den rätte komma in”, är genomgående mån om att aldrig låta människorna överta protagonistrollen helt och hållet. Det är ett relativt avancerat berättargrepp för en blockbuster av den här typen, och förtjänstfullt nog så parar Reeves det snudd på introspektiva tempot, där apornas inbördes relationer och deras förhållningssätt till det nya mänskliga hotet skildras under eftertänksamma former, med en hela tiden stigande spänning.

I långa stycken liknar ”Apornas Planet: Uppgörelsen” en naturdokumentär där aporna själva sköter snacket istället för någon mänsklig speakerröst. Och det är menat i positiv bemärkelse.  

Köper man inte premissen med talande apor så ska man naturligtvis inte gå och se en science fiction-film av det här slaget överhuvudtaget. Men man kan ju ändå vara allergisk mot tanken på att se datoranimerade schimpanser lägga ut texten i två timmar av rent estetiska skäl – osynkade läpprörelser eller för att det helt enkelt ser larvigt ut. Lyckligtvis kommunicerar Caesar och hans artfränder sinsemellan till största delen med hjälp av trovärdiga apljud och teckenspråk.

När de väl använder engelska är det korthuggna, mödosamt vokaliserade meningar helt utan kommatecken eller bisatser som gäller. Faktum är att ”Apornas Planet: Uppgörelsen” är genomgående icke-fånig ur den aspekten. Visuellt är den en ren njutning tack vare kvaliteten på CGI-effekterna, som lämnar den förra filmen långt bak i backspegeln. I mitt minne blir Gollum från ”Sagan om Ringen” efter ett tag reducerad till Katla i ”Bröderna Lejonhjärta” (1977). Så tjusiga apor rör det sig om.    

Smolket i bägaren representeras här, liksom problemen när det gäller samlevnad med andra livsformer i ett större perspektiv, av den mänskliga faktorn. Skådespelarnas dialog är många gånger lika onyanserad som apornas, karaktärerna är bedövade tråkiga och ibland helt överflödiga. Varför slösa bort skicklige Kodi Smit-McPhee på en viljelös pojke som dessutom är i det närmaste stum? Reeves hade också gärna fått stävja den sentimentalitet som yttrar sig i att minst tre, det är högst möjligt att det rör sig om fyra, karaktärer gråter vid olika tillfällen. Några av dem är apor, annars hade han aldrig kommit undan med det.

För att vara den åttonde installationen i en franchise som har levererat mycket ofrivillig buskis genom åren är ändå ”Apornas Planet: Uppgörelsen” både oväntat intelligent och djärvt känslosam. Det bådar gott för den fortsatta ap(r)evolutionen på film. Nästa steg i utvecklingskedjan kanske är att skippa mänskliga karaktärer helt och hållet?