Mina tankar förs direkt till högintensiva ”Vem är rädd för Virginia Woolf” med Elizabeth Taylor och Richard Burton, också de ett ikoniskt äkta par för några decennier sedan. Dock är en jämförelse de två filmerna emellan väldigt orättvis mot den senast nämnda. ”By the Sea” saknar skärpan, engagemanget men också kemin mellan de två huvudpersonerna och jag får länge efteråt fundera på vad som egentligen gick fel.
Det är 70-tal. Vanessa (Angelina Jolie Pitt) och Roland (Brad Pitt) är ett gift amerikanskt par på resa i Frankrike. Hon är en pillerknaprande före detta dansare och han en alkoholiserad författare som inte får till det. De lever i ett passiv-aggressivt förhållande och verkar mer än nådigt trötta på varandra. Han på sitt håll och hon på hennes. En dag flyttar ett nygift par in i rummet bredvid och Vanessa upptäcker ett hål i väggen genom vilken hon börjar spionera på dem. Roland gör henne snart sällskap, vilket blir något av en nystart i deras egen relation.
Detta är Angelina Jolie Pitts tredje film och hon har både skrivit och regisserat den. Filmen är väldigt vacker och på flera plan mycket kompetent utförd, kameravinklarna är snygga och ofta riktade i speglar, vilket jag tycker om (även om det kanske blir några för många i slutändan) och miljön inget mindre än helt otrolig. Ett stort problem är samtidigt just skönheten, som alldeles för ofta känns pålagd och arrangerad. Jolie verkar mer intresserad av yta än innehåll och det känns till sist bara pretentiöst, vilket inte enkom hade behövt vara dåligt, hade resultatet inte varit det. Som regissör har Jolie en bra blick på scenerierna i de enstaka scenerna, medan hon i rollen som Vanessa känns alldeles för medveten om kameran hela tiden, varför hennes agerande blir ytligt och tillrättalagt.
Handlingen i ett kammarspelsliknande drama som detta, behöver inte vara mer komplicerad. Det räcker med lite existentiell kris och en relation i kras, men då måste det finnas karaktärer att känna med. Och det saknas. Vanessa är så intetsägande att en död fisk känns mer levande och även om man anar att hon bär på någon slags smärta och därför är deprimerad finner jag ingen sympati för hennes poserade sorgsenhet. Jolie agerar som vore det Vogue-plåtning och det blir närmast skrattretande att hon alltid har perfekt sotade ögon oavsett om det är på morgonen, i badet, strax efter en dusch eller när hon gråter stora tårar i sin ensamhet. Min erfarenhet av deprimerade kvinnor är att de inte är så brydda över kajalen, åtminstone inte 24 timmar om dygnet eller om de nu är det så finns vissa grundläggande situationer då kajalen, oavsett hur vattenfast den än är, rinner och det är till exempel i duschen. Men så alltså inte här. Istället bär Jolies Vanessa både kajalen och sin melankoli som en mask, ett kamouflage vilket inte berör den som tittar på henne.
Brad Pitt som Roland har sina stunder men är också han ganska irriterande i sin uppgivenhet och i sina upprepade författarmanér. Han sluddrar, han dricker och viftar med händerna, sluddrar lite till och knappar däremellan på sin skrivmaskin. De två har dessutom förvånansvärt lite kemi mellan sig, visst finns blickar av glöd, men i det stora hela är det rätt avslaget. Den enda karaktären av lite kött och blod är den lokale krögaren Michel medan grannparet (Mélanie Laurent och Melvil Poupaud) tyvärr är förpassade till periferin.
Man väntar på något som aldrig kommer för när till sist orsaken till parets gradvisa fjärmande från varandra och framförallt hennes sinnestillstånd ”avslöjas”, är det alldeles försent.
”By the Sea” är ett drama utan minsta nerv eller energi. Jag gillar förvisso det jag ser, då visuell skönhet kittlar mitt öga, men inget av det bekommer mig på djupet. När filmen väl är slut efter dryga två timmar suckar jag av lättnad. Äntligen!