Det var många ninjasköldpaddsälskare som gnydde av obehag när det stod klart att Michael Bay skulle vara inblandad i denna reboot. För att riktigt gjuta olja på elden retade han på ett tidigt stadium upp de ortodoxa fansen med prat om att det skulle finnas utomjordisk inblandning i de kloaklevande protagonisternas tillblivelsehistoria. En fruktansvärd hädelse, tyckte bland andra skådespelaren Robbie Rist (han gjorde rösten till sköldpaddan Michelangelo i en tidigare filmatisering) som upplevde det som att Michael Bay därmed förgrep sig sexuellt på hela Turtles-mytologin. Rist tog senare tillbaka det uttalandet med motiveringen att Bay kanske ändå var något på spåren eftersom han bevisligen är rik.
Ett underligt argument. Som att Bays vulgära förmögenhet per automatik skulle göra honom kvalificerad som manusförfattare – alla vi som har utsatts för hans testosteronstinna CGI-spektakel i en biosalong vet ju hur den mannen har tjänat sina pengar.
Man släppte i alla fall spåret med utomjordingar och Bay är med i bilden som producent snarare än regissör, ett ansvar som istället har axlats av Jonathan Lebesman. Han har med filmer som ”Wrath of the Titans” och ”World Invasion: Battle Los Angeles” visat god form när det gäller att förpassa skådespelare, dialog och nyanser till periferin för att istället vräka på med så mycket specialeffekter och explosioner att självaste… Michael Bay borde bli stolt. Man anar ett mästare-lärjunge-förhållande mellan dessa två.
Men kanske blev denna rollfördelning ändå utslagsgivande. Det är fullt möjligt att ”Teenage Mutant Ninja Turtles” hade blivit en ännu sämre film om Michael Bay hade regisserat den. Som det är nu undviks den totala katastrofen, trots Megan Fox ansträngningar och tack vare att man i en handfull scener får till den sociala dynamik och humor som i franchisens bästa stunder har utmärkt sköldpaddorna. Man har förstärkt turtlarnas individuella utseenden i enlighet med deras distinkt olika personligheter. Spelevinken och lustigkurren Michelangelo är därför minst och ser barnsligast ut medan den vresige Rafael är störst och brutalast. Donatello – som alltid var min favorit som liten eftersom hans långa Bo-stav var överlägsen de andras vapen vid en särskild boss i ett Nintendospel – är den intellektuelle i gruppen och bär därför ett överflöd av teknik och gadgets på sitt skal. Rösten till den rätt neutrale ledaren Leonardo görs av Johnny Knoxville utan att det stör på något överdrivet sätt.
Att all kreativ kraft har lagts på sköldpaddornas estetik är tydligt inte bara när råttmästaren Splinter syns i bild (ouch!) utan också om man intresserar sig nämnvärt för handlingen. I Nintendospelet från åttiotalet gick storyn ut på att stoppa den ondskefulla Shredder och hans armé av kanonmat genom att spöa allt som fanns inom räckhåll. Detta koncept har ingen i produktionen velat utveckla alls. Det händer följaktligen ytterst lite i de scener som inte skildrar hur sköldpaddorna krossar både tyngdlagen och allt motstånd. De gör det på ett förhållandevis hyggligt och helt och hållet blodfritt sätt eftersom Bay och hans stab inte vill skrämma bort någon av de yngre målgrupperna som ju utgör marknaden för en helt ny generation leksaker, TV-spel, kläder, porslin, kapsylöppnare, musmattor, dekaler, smycken, kopphållare, godisförpackningar, schampoflaskor och tapeter.
Undrar man om någon vid något tillfälle kommer att hedra den gamla tecknade originalserien med en mörkare och vuxnare film om de tonåriga muterade ninjasköldpaddorna så får man i och med årets ”Teenage Mutant Ninja Turtles” svaret att, ”Tja, kanske, vem vet? Det där har inte vi med att göra. Det här är ’Alla talar svenska’-Turtles med minsta möjliga risk.”
Jag undrar just vad Michael Bay skulle säga om man frågade honom om hans aktieportfölj? ”Cowabunga!”, kanske.