Det tog bara elva dagar från Steve Jobs död tills Walter Isaacson publicerade sin omfattande biografi om den store entreprenören. Tegelklumpen (som i rättvisans namn hade researchats i några år innan) ligger också till grund för Aaron Sorkins manus, som till slut hamnade i Danny Boyles händer.
Manusförfattaren bakom ”The Social Network” och regissören till ”127 timmar” och ”Slumdog Millionaire” har tillsammans skapat ett energiskt porträtt. De väjer inte för bråken och dramat bakom Apple-kulisserna, men väger upp det med kvick humor och den där rappa Sorkin-dialogen som fans av ”Vita huset” eller ”The Newsroom” kommit att älska.
Filmen är uppbyggd i tre akter, som i sin tur kretsar kring tre produktlanseringar. 1984 avtäcks första Macen. 1988 har Jobs fått sparken från Apple och väntar på sin revansch med nya hemmadatorn NeXT. 1998 är det dags att presentera färgglada iMacs för världen. Varje akt utspelar sig nästan i realtid, under 40 stressfyllda minuter strax innan Jobs ska upp på scen. Mycket kan gå fel, är det inte att datorn vägrar säga ”Hello” så är det utgångsskyltarna som stör Jobs idé av en teatralisk presentation.
För att komplicera saken ytterligare konfronteras Jobs av vänner, kollegor, journalister och en försummad mamma till hans påstådda dotter, som alla samlat på sig saker som bara måste ut. Vid ett tillfälle drar Jobs ett skämt som kan ses som en vink till filmens upplägg: ”Varje gång jag ska hålla i en presentation verkar de gå till en bar och supa sig fulla, för att kunna säga vad de vill.”
Likt ”The Social Network” är den här filmen mer än en skildring av en entreprenörs skakiga liv. Den fångar en tidsera, då datorn började komma in i var mans hem med oanade möjligheter. En maskin som Hollywood tidigare målat upp som monstruös skulle snart förändra världen.
Men filmen berör också hur upptäckaren Steve, pionjär och geni enligt många, också drog på sig titeln ärkesvin av flera anställda och närstående. Hans ibland maniska jakt på perfektion drev hans närmaste medarbetare till vansinne, och den enda som verkar förstå och stå ut med honom är pr-ansvariga Joanna (briljant spelad av Kate Winslet). Joanna är, likt flera av filmens karaktärer, alldeles verklig men ändå ett hopplock av flera personer i Jobs närhet.
Sorkin har naturligtvis tagit sig stora friheter med manuset. Alla händelser bygger på verkligheten, men verkligheten förvrids för att passa filmens stil. Som biopic är det en okonventionell film. Ett smart upplägg – att samla alla nyckelhändelser och viktiga personer från en 15-årsperiod i dessa tre scener (lite fusk med tillbakablickar förekommer) ger filmen ett driv och tempo. Även om det kan bli komiskt på sina håll: hur mycket drama en person kan råka ut för under knappt en timme? – så köper jag det. Så länge man inte väntar sig en traditionell biopic – då finns ju ”Jobs” med Ashton Kutcher från 2013.
Det går däremot att diskutera hur porträttlik Michael Fassbender är eller inte är. Han spelar sin Jobs som en arrogant affärsman, ett kontrollfreak ut i fingerspetsarna. Visionären kommer fram, men inte alltid datanörden. Om man glömmer för en stund sina eventuella förutfattade meningar om Jobs, så är det en fascinerande karaktär som Fassbender bygger upp. En uppfinnare och ett svin. En man som förändrade kommunikation från grunden, men som själv var usel på att prata ens med sin egen dotter. Strunt samma egentligen om hållningen eller kläderna stämmer. Fassbender har fångat något av essensen av Jobs, och det är bra mycket svårare än att hitta den rätta looken.
Lika mycket som Jobs sökte wow-effekten under sina minutiöst planerade produktlanseringar, har Danny Boyle omsorgsfullt valt allt från musik till kameror och miljöer till var och en av de tre akterna. Han leker med bildformen och får i stort sett chansen att göra tre filmer i en, i takt med att åren går och Jobs – och framför allt hans gadgets – utvecklas med tiden. För den som är nyfiken på Steve Jobs och gillar snygga filmer som utmanar mallen, borde ”Steve Jobs” vara två guldkorn i ett.