Det är på något sätt alltid betryggande när en stor skådespelarstjärna själv försöker ta ansvar för en film. Och just det har Michael Fassbender gjort med ”Assassin’s Creed”. I nära samarbete med regissören Justin Kurzel, och dessutom i egenskap av producent, har han gjort allt för att förvandla den här filmatiseringen av de populära ”Assassin’s Creed”-spelen (det finns dryga tiotalet i serien) till något utöver det vanliga. Tyvärr har han glömt att folk gärna vill ha kul när de går på bio, och om de inte får ha kul så vill de åtminstone beröras. Här händer inget av det.
Handlingen är som följer: den dömde mördaren Callum Lynchs avrättning tar en oväntat vändning när han strax efter att giftet pumpats in i hans ådror vaknar upp igen, men nu i fångenskap hos ett mystiskt företag vid namn Abstergo. Han är där för att hjälpa Abstergo med att återfinna en artefakt, Edens äpple, som innehåller nyckeln till människors fria vilja. Callum är lämpad för uppgiften därför att hans förfader var medlem i ett lönnmördarsyndikat under 1400-talet, och sagda förfader var den allra sista som hade Edens äpple i sin ägo innan det försvann. Tack vare en mackapär kan Callum återuppleva sin förfaders minnen via DNA, och därmed ta reda på var den spansktalande slarvern lade det innan han kolade.
Två problem här, direkt från start. För det första förklaras aldrig vad det här äpplet egentligen är kapabelt till. Vad då ”nyckeln till människors fria vilja”, liksom. Och för det andra, allt det som händer i tidsrese-mackapären har redan hänt. Det återupplevs bara av Callum, vilket i förlängningen betyder att det alltså i det närmaste är helt riskfritt för alla inblandade. Spännande!
Ja, handlingen är som ett lod som hänger kring halsen på filmen. Det är korkat, onödigt invecklat, och ointressant. Och framförallt ganska dåligt förklarat. Det blir genast bättre när vi får slippa tänka på handlingen i nutid och istället får fokusera på Callum Lynchs förfaders eskapader i 1400-talets Spanien. Där bjuds vi nämligen på spektakulära actionsekvenser med volter och knivar och studsande pilar och fan och hans moster, och det är för det mesta riktigt coolt att titta på. Synd bara att någon har somnat på knappen som sätter igång rökmaskinen, för det är nämligen distraherande mycket rök och damm och skit som skymmer sikten. Kanske för att sminka över den rätt tvivelaktiga CGI:n. Vad vet jag.
”Assassin’s Creed” är fylld av riktiga kvalitetsskådisar (svenske Matias Varela gör det bra i en liten roll) där alla försöker göra det mesta av materialet de fått. De har tyvärr bara fått alldeles för lite att bita i. Michael Fassbenders egna karaktär förblir ett mysterium även när eftertexterna börjat rulla, och Jeremy Irons och Brendan Gleeson underutnyttjas tyvärr å det grövsta. Väldigt synd. Marion Cotillard är bra, men likaledes blank.
Jag håller inte riktigt med de som sagt att filmen hade behövt lättas upp. Den har humor på sina ställen, och mer behövs inte. Men däremot hade historieberättandet behövt lättas upp några kilon. Det är så tyngt av exposition och förklaringar till något som ändå inte är trovärdigt överhuvudtaget att man lika gärna hade kunnat skita i att försöka förklara det från första början. Nu strösslas det också med krokar för en eventuell uppföljare att haka tag i, men frågan är om publikens intresse överlever den här första filmens rätt markanta snedsteg.
”Assassin’s Creed” är ingen katastrof. Långt ifrån. Den är bara inte särskilt kul att kolla på, och då är frågan; vad är poängen? Och jakten på det där förbannade äpplet med de diffusa magiska krafterna (som det uppenbart onda företaget vill åt av någon dum anledning) intresserar mig ungefär lika mycket som vad som kommer hända Fassbenders karaktär i filmen. Väldigt lite, med andra ord.
Det är ett problem.