Inte mycket att skrika över

Förvandla film till TV är oftast en lika dålig idé som det motsatta. De är vitt skilda berättarformat som fungerar på alltför olika sätt. Ändå började mitt Wes Craven-frälsta hjärta bulta förväntansfullt när nyheten om att ”Scream”-filmerna skulle bli just TV-serie. Ett hopp tändes men här fanns också många frågeställningar. Hur skulle man omvandla en ironisk slasherfilm till en TV-serie?

Här fanns ändå möjligheter. Självfallet skulle inte Neve Campbell & co hoppa på tåget, inte heller fanns det något behov av det. Men kanske skulle handlingen möjligen kopplas till de tidigare morden. En ny psykopat skulle axlat Ghostfaces mantel eller fascination för skräckfilmer. Åtminstone kunde den utspelas i Woodsboro. Men nej.

Producenterna verkar ha litat blint på att dagens kids helt missat en av skräckhistoriens största filmserier och enbart använt sig av varumärket. Visst, det är lite kul med något så ovanligt som en slasher-serie men kopplingar, även stilmässiga, är ljusår från den filmiska föregångaren. Trots att Craven anas i skuggorna som exekutiv producent så saknas både Kevin Williamsons rappa, fyndiga dialog och de charmiga skådespelarna. Även blodtörstiga skräckfanatiker får tråna otåligt – blod- och mordmässigt sparar man rejält på krutet.

Kvar finns tyvärr en tonårsserie som önskar att den var smartare och mer spännande än den faktiskt här. En rätt svag bakgrundsintrig med den vanliga deformerade byfånen vars död ligger som grund för en gruvlig hämnd som ekar både ”Alla helgons blodiga natt” och ”Terror på Elm Street”. Men för mycket tid läggs på en rad bleka ungdomsstereotyper – den oskuldsfulla (läs: präktiga) hjältinnan, hennes slampiga blonda väninna, de kaxiga sportkillarna, den pålästa nörden, etc. Glimten i ögat och självironin känns till skillnad från i filmen alldeles för tillgjord och oinspirerad.

Det glimtar till här och var. När man väl bestämmer sig för att satsa på spänning och/eller splatter så är det stundtals rätt eggande. Särskilt finalen bjuder på en del minnesvärt slafs och jakt. Det bästa ryset kommer när den bekanta telefonrösten gör sig hörd igen. Dessvärre är det alltför sällan. Däremellan är det för mycket dåligt spel, usel dialog och twistar som inte är så häftiga som de är menade att vara.

Mördarens identitet då? Jo, ganska förutsägbar. Och motivet haltar. Dessutom beter sig samtliga av de andra karaktärerna överdrivet misstänksamt (man kanske ska släppa den Hannibal Lecter-attityden när du arresterats för mord?). Ingen väntade sig kanske någon mästerlig TV av detta projekt men när åtminstone den första filmen den bygger på hade så bra manus så borde man kunnat uppnått mer. Kanske hade Kevin Williamson som producent kunnat åstadkomma mer än Craven (vila i frid). Vi får se om säsong två lyckas höja – eller sänka – nivån.