Var känner man egentligen igen Charlotta Björck ifrån? Den högaktuella komikern namn och ansikte är säkert bekant, då vi har hittat henne i humorproduktioner som “Bäst i test” samt i den egenskrivna serie “Charlotta x 8”. Hon har även spelat i långfilmen “Tack och förlåt”, senaste säsongen av “Tunna blå linjen” samt intervjuat artister i Melodifestivalen. Spridda skurar har det blivit, för en som egentligen började sin resa med enkla humorklipp på Instagram som osade svart humor och en härlig sarkasm.
Men att bli skådespelare, programledare och få betalt för att skämta har inte alltid varit de självklara karriärvalen för henne. Efter att ha arbetat tjugo år inom vården tog hon sats, sa upp sig och kastade sig mot sin stora dröm – att underhålla.
Som i ett modernt “hemma hos-reportage” följer vi i denna dokumentärfilm Charlottas vardag med partner, barn och hoppfull längtan efter att få testa nya scener att stå på.
Vi får följa med på sångstunder med barnen, lyssna på personliga prat med sambon Johannes och humoristiska sånguppträdanden inför en fnissande publik. Regissören Ellen Fiske har stilistiska valt att varva vardagsklippen från lägenheten i Malmö med humorsnuttar och nostalgiska återblickar från en tonårig Charlotta. Redan då gillade hon att stå framför kameran, men även att kommentera saker i sin omgivning som hon fann intressanta.
“Jag ska bara gråta lite först” handlar faktiskt inte så mycket om elände, utan visar på ett mer realistiskt sätt hur ett liv kan se ut och te sig. Det här är ett ganska lugnt och stundtals “fluga på väggen”-porträtt, så förväntar man sig rapp humor helt igenom så kommer man istället att få se en annan sida av myntet. De inbitna fansen kommer att älska hur nära vi faktiskt tillåts denna mångbottnade komiker, dock känns de mer åskådande klippen ibland mer som utfyllnad än att man bygger en djupare relation med subjektet.
Samtidigt som dessa tankar går, så uppskattar jag att “livet bakom” skildras på ett rått och avskalat vis. Den värld som Charlotta visar upp skulle kunna vara klippt och skuret ur vilken ung svensk kvinnas liv som helst, för hennes bekymmer är högst relaterbara. Och när hon själv får fundera över sin resa, vilket på riktigt tar fart i filmens mittersta del, blir det också som mest intressant.
Hon funderar över sin egen utveckling, där hon lyfter rädslan för att eventuellt misslyckas, vilket gör att det känns högst verkligt och till och med uppfriskande. Det ligger i tiden att vi är personliga – för har vi inte fått nog av att få upp ytliga och ofta fejkade liv i våra flöden?
Att sätta betyg på en självbiografisk dokumentär känns alltid som en mardröm, för tanken är aldrig att bedöma någon annans liv. Filmen om Charlottas språng mot drömmen är inspirerande och sammantaget en vän glimt ur hennes vardag, och den kammar hem allra flest poäng när hon själv får utrymme att reflektera över sina känslor och val.