Intressant men för snäll framgångssaga

Att återse Backstreet Boys – 1990-talets motsvarighet till One Direction – är som att se Jim Carrey och Jeff Daniels i ”Dum & dummare 2”. 20 år efter att ha varit på topp så är de lite äldre, lite tröttare och vissa lite knubbigare. Men onekligen är de fortfarande proffs inom sin konst. En av sin generations största pojkband bevisar att åldras inte nödvändigtvis innebär att bli en avdankad has-been.

Det som skiljer den här dokumentären om kvintettens förberedelser inför en comebackturné samt 20-årsjubileum från filmer om exempelvis just One Direction eller Justin Bieber är att BSB redan gått igenom popularitetshysterin. Det är fårade, uppvuxna män med gott om bagage och minnen. De har upplevt framgångens berg-och-dalbana med missbruk, sjukdomar och allt vad det innebär.

Det är en intressant dokumentär, oavsett vad man tycker om bandet och dess musik. Här finns generöst med videoklipp och bilder, dels som visar hur deras resa från vanliga grabbar till superstjärnor varit. Men också för att jämföra då och nu, hur de vuxit från naiva snorungar till ärrade män. De framavlade produkterna har blivit riktiga musiker som går sin egen väg och gör sin egen musik. Det är en inspirerande typ av framgångssaga.

Tanken är svindlande hur intressant den kunnat bli om gruppen själva inte producerat. För ganska tidigt blir det uppenbart att samtliga medlemmar ska skildras som livserfarna, känsliga men ändå ”sköna” killar. Inledningsvis hajkar de i skogen, spelar fotboll och jammar i studion. Man undviker finkänsligt att gå för nära inpå det personliga. Visst, här finns en laddad konflikt angående Brian Littrells svikande sångförmåga (på grund av sjukdom) som uppenbarar sig under ett högljutt styrelsemöte. Och alla får sin chans till snyfthistoria (avliden förälder, sjukdom, missbruk, mobbning, etc.) där det öppenhjärtat bölas i kameran. Alla förutom stackars Howie.

Medlemmen Howie var, för de som minns, den lite mer anonyma killen i gruppen som oftast befann sig i bakgrunden. Detta beklagar han sig över och ironiskt nog är detta rollen han även får i denna dokumentär. Det blir lite som om hans brist på tragiskt livsöde inte är lika intressant för filmen. Det blir också ett problem med fem vita, manliga och väldigt heterosexuella huvudpersoner – de må vara sympatiska men sticker inte ut tillräckligt för att kunna bära en hel film, eller inte likna varandra för den delen.

En film om en grupp som varit så stor som Backstreet Boys hade gynnats av att vara lite vassare, lite fräckare, lite mer ”In Bed with Madonna”. Våga peta i sådant ingen annan vågat. Ge oss en ny, annorlunda bild av pojkbandet som ägde såväl MTV som hitlistorna under sin storhetstid och poserade glatt på tonårsflickors sovrumsaffischer. Nu blir det mest en lite för snäll film om fem ”sköna” killar. Men det är fem sköna killar som är lätta att tycka om, och ibland räcker ju sådant.