”Melbourne” utspelar sig i en lägenhet i iranska huvudstaden Tehran. En extremt missledande titel kan tyckas men granskar man historien och dess huvudpersoners mål så symboliserar den drömmen om ett annat och bättre liv. En ny start som riskerar att gå till spillo på grund av förhinder.
Efter en något avledande inledning och läckra förtexter med kläder som vakuumpressas så introduceras vi för Amir (Peyman Moaadi) och Sara (Negar Javaherian). De är i full färd att packa och förbereda sig inför en flytt till titelstaden. Telefoner och dörrklockan ringer oavbrutet, saker ska monteras ner och packas ihop. Utan att avslöja för mycket så sker en oväntad tragedi som ställer paret inför en svår, moralisk konflikt.
Filmer som utspelas i begränsade utrymmen har ofta en förmåga att upplevas som filmade pjäser och ”Melbourne” trots imponerande klippning och nedtonat spel är stundtals inget undantag. Men det är också ett av få minus i en övrigt intelligent och stark film. Till skillnad från många andra (ofta amerikanska) filmer, där karaktärer ofta tar generande dumdristiga beslut, så har vi här att göra med ett ovanligt tänkvärt drama.
Amir och Sara är två helt vanliga människor och när de ställs inför filmens dilemma så kan vi relatera till både dem och deras framstressade beslut. Man håller inte alltid med men samtidigt förstår man paniken de drabbas av. Det är en svår situation de hamnar i och det välgenomtänkta manuset väcker lätt tankar kring vad som är rätt och fel, att slitas mellan egna behov och rena sitt samvete.
Men förutom det psykologiska dramat finns här även ohyggliga nagelbitarsekvenser. Inte olikt Hitchcock skapar man spänning i realistiska (om än smått ovanliga) situationer där nästa steg, lögn eller dåd spelar allt större roll. Det är lättare att sätta sig in i spiralen av ångest när det handlar om jordnära liv och död till skillnad från monster eller spöken.
Moaadi (som vi känner igen från Oscarsbelönade ”Nader och Simin – En separation” och senast amerikanska indiedramat ”Camp X-Ray”) är inte oväntat fläckfri i ena huvudrollen och hans lågmälda närvaro ger perfekt tyngd för rollen. Men Javaherian är minst lika bra och de har fin kemi tillsammans. Att karaktärerna stundtals glider in i onödiga könsroller vägs upp av rollprestationerna.
Långfilmsdebuterande regissören och manusförfattaren Nima Javidi visar att han kan förmedla både tänkvärt drama och intensiv spänning i ett och samma, slutna rum. Några tecken på nybörjarmisstag märks knappast utan man blir snarare nyfiken på nästa projekt för denna begåvning. En liten pärla i höstmörkret man inte bör missa.