Poänglös standardaction i militärmiljö

”Never go back” – men den sammanbitne, stenhårde militärpolisen Jack Reacher lyckades ändå ta sig tillbaka till vita duken. Det tveksamma nöjet har vi möjligtvis Tom Cruises femtiofemårskris att tacka för, vem vet? Där den första filmen var bitvis underhållande är själva kärnstoryn i uppföljaren helt och hållet ointressant. Reacher pucklar på folk till höger och vänster samtidigt som han är på flykt undan rättvisan och i färd med att avslöja en större militärkonspiration. 

För att nyansera rollfiguren har man stoppat in en tonårstjej som eventuellt är Reachers dotter samt en kvinnlig major (Cobie Smulders) som gör en ansats till att utmana hans machoismer – närmare bestämt rör det sig om en (1) replikväxling där hon ifrågasätter Reachers förgivettagande att han ska ut och härja medan hon stannar kvar på hotellet och vaktar nämnda tonårsstjej. ”För att inte tala om alla män som har tafsat på mig hela min karriär.”

De två börjar nästan slåss, men Reacher grymtar bistert och hotfullt att det vore en dålig idé. Senare frågar han om hon är arg på honom för att han behandlade henne som en kvinna, eller för att han behandlade henne som en man? Manusförfattarna lägger därmed genusanalysen åt sidan.

När det verkligen gäller är det fortfarande Reacher och inte den kvinnliga majoren som kirrar biffen, det framgår med all tydlighet. Hon får slåss och skjuta till en viss gräns, de riktigt tuffa utmaningarna kräver ändå i slutändan en av de två miner som Tom Cruise använder som arbetsmetod här – bistert kisande eller argt kisande. 

Större delen av filmen ägnas annars åt att skildra hur Jack Reacher och de två kvinnorna flyr och gömmer sig i hotellrum. Efter sig har de en synnerligen elak lönnmördare som ser ut som om han precis har klivit ut ur en reklamfilm för exklusivt herrmode. Själva storskurken får knappt synas i bild, något som förtar den dramatiska effekten avsevärt. Och då hade man ändå tämligen lite dramatisk effekt att jobba med från början. 

Den opolerade charm och retrokänsla som bitvis glimtande till i ”Jack Reacher” lyser med sin frånvaro här. Istället upprepar filmskaparna frågan ”Har ni förstått hur hård Jack Reacher är?” in absurdum.

”Ja”, suckar man, ”vi har förstått.”

”Inte det? Då fläskar vi på med ännu en scen där han spöar upp fem motståndare samtidigt, på det att ni VERKLIGEN förstår.”

Det är ett fruktlöst evighetssamtal. Och ”Jack Reacher: Never Go Back” är en i stort sett meningslös film.