Quan Ngoc Minhs dotter blir mördad i en terroristattack i centrala London. Mycket pekar på att det är grenar av nordirländska IRA som ligger bakom. Den av sorg nedbrutne fadern som inte längre har något att förlora ger sig ut på en hämndturné med fokus på Liam Hennessy (Pierce Brosnan), en numera städad irländsk politiker med ett förflutet i terroristorganisationen. Det hela utvecklar sig till en intensiv katt och råtta-lek mellan de två ålderstigna herrarna, samtidigt som ett annat drama tar form i bakgrunden.
James Bond-regissören Martin Campbell (”GoldenEye” och ”Casino Royale”) är tillbaka med en filmatisering av boken ”The Chinaman” av Stephen Leather och gör ett hyfsat bra jobb. Det är ett ganska komplicerat politiskt maktspel bakom den initiala ploten, som Campbell lyckas väl med att dels väva fram, men också nysta ut i efterhand, så att man som åskådare hänger med utan att någonsin tappa intresset eller engagemanget.
Detta är på sätt och vis mer en thriller, men med många underhållande slagsmålsscener i, koreograferade av Jackie Chan själv. Såklart braverar den numera relativt till åren komne mannen fortfarande när det kommer till slag och sparkar och är överlag väldigt trovärdig i rollen som den fåordige, artige hämnaren. Han lyckas även övertyga i de mer gripande scenerna, vilket är, eller hade kunnat bli, den här filmens stora styrka hade man låtit de ta lite er plats.
Vi har sett mängder av sådana här testosteronstinna hämndrullar förr, inte sällan med vita storvuxna fäder i titelrollerna, varför denna bara av den aspekten är annorlunda, fast även för att regissören ändå bromsar mellan varven och tar sig tid att förklara det större dramat för oss så att vi ska få en chans att känna med huvudpersonen och kontexten på ett övergripande plan. Det gör vi också förvisso, men här hade jag velat att ännu mer tid hade getts till att få oss att verkligen lära känna honom, fast även hans antagonist Hennessy som förblir väl färglös.
Efter en stund känns det nästan lite fånigt och något upprepande när den ettrige lille gubben mosar den ena efter den andra ur motståndarteamet. Det är såklart inte helt logiskt, även om det dock är desto mer kul, snyggt och absolut underhållande.
”The Foreigner” är just därför en absolut sevärd film. Det är snyggt och välspelat och manuset välskrivet, men någonstans på vägen slarvar som sagt regissören, och tar inte vara på chansen att faktiskt göra något djupare när han hade kunnat det. Istället för att bli till en samtidsspeglande intrigant thriller blir detta i slutändan därför inte mer än en godkänd och sevärd actionrulle med potential till något mer.