Dags att gå i pension

Skådespelaren Matt Damon var minst sagt tveksam till att återuppväcka sin titelroll efter ”The Bourne Ultimatum”, en film som i motsats till senaste ”The Bourne Legacy” lyckades hålla sina tittare fortsatt engagerade i agent Jasons öde. Men likt sångerskan Cher som ideligen tycks gå på farvälturnéer så vägrar vår hjälte gå i pension hur mycket det än hade behövts.

Med ännu ett agentprogram i görningen lyckas den amerikanska underrättelsetjänsten ovilligt locka fram Jason Bourne efter år av tystnad. Ihärdigt påhejad av sin före detta CIA-kollega Nicky Parsons som nu blivit nobel datahackare, tvingas vår agent åter in i det dödliga spelet för att en gång för alla nysta upp sitt förflutna och hämnas gamla och nya oförrätter. Allt medan han jagas av både Tommy Lee Jones och Alicia Vikander.

Till skillnad från kvinnorna i Bond som möter ett öde av den mer sexuella karaktären, så tycks Bournes kvinnor alltför ofta gå en tidig död till mötes. Det är svårt att missa denna hora-och-madonna-metaforen när Julia Stiles med en begynnande medelålder förutsägbart byts ut mot yngre och fräschare ögongodis, denna gång i form av vår svenska Oscarsvinnare Alicia Vikander. Ett värdigt byte kan tyckas men som tyvärr lämnar någit av en mansgrisig eftersmak i munnen när männen än en gång ska tuppfäktas med hämnd som mål.

Både regissören Paul Greengrass och Matt Damon har motiverat återupplivandet av Bourne-franchisen som en intressant samhällsreflektion, men där de tidigare filmerna tycks ha inlemmat kriget mot terrorn på ett mer naturligt sätt tycks ”Jason Bourne” enbart använda den som en lättvindig ursäkt för att mjölka ett koncept. Ungefär som regissören Tony Gilroy gjorde med ”The Bourne Legacy” för fyra år sedan.

Och det är precis det som är det genomgående problemet med ”Jason Bourne”. Bristen på originalitet syns från första bildruta där vår agent under sina nio års frånvaro sjunkit till självplågeri i form av illegala slagsmål i sunkiga källarlokaler varvat med ångestattacker, antagligen machomannens motsvarighet till att skära sig med ett rakblad. Detta när en stor dos terapi antagligen hade löst mycket. Här finns alla de nödvändiga elementen som utgör grunden i vilken actionfilm som helst och som vi sett förut. Biljakter, hämnd, fiffiga slagsmål och machomannen med ett rättvisepatos som heter duga. Helt enkelt allt… förutom en intressant film. Inte konstigt att min kollega i stolen bredvid somnade.