Välkomna tillbaka till den senaste delen av den inofficiella filmserien “Jason Statham vs. Alla Andra”. Den 57-årige actionveteranen har återigen lyckats hamna i ett farligt läge där endast hans expertkunskaper inom närstrid och omfattande insikter kring alla möjliga vapen kan ta honom ur knipan. Är det nyskapande? Nej. Är det kreativt? Inte det heller. Men är det underhållande? Jodå, och det är precis det som är den här filmens syfte också.
Med manus av actionkungen själv, Sylvester Stallone, tillsammans med serietidningsgurun Chuck Dixon och filmens regissör, David Ayers, är det här just vad man kan förvänta sig från tre tuffa, gamla stötar. Det skjuts och knivhuggs, det sparkas och kastas, det exploderar och det ropas “fuck” i ilska och frustration gång efter annan. Och det fungerar, i alla fall precis lagom mycket för att hålla ihop den relativt tunna intrigen.
Levon (Jason Statham) är en helt vanlig man, som arbetar som förman för ett litet, familjeägt byggföretag. Arbetarna gillar honom, chefen gillar honom, till och med chefens familj gillar honom. Men han har ett förflutet som elitsoldat, och har därför nära till våld och har svårt med tilliten. En dag försvinner chefens dotter Jenny (Arianna Rivas) efter en utekväll med sina vänner, och hennes familj vänder sig desperat till den enda som kan hitta henne. Levon, såklart. Det står snabbt klart att den ryska maffian är inblandad, vilket innebär att Levon försätter sig själv, och de som står honom nära, i stor fara.
I vanlig ordning är det här givetvis inte en rimlig story, och det är inte rimliga karaktärer. Men det behöver inte alltid vara så trovärdigt heller – faktum är att en riktigt bra actionstänkare oftast blir bättre av att vara riktigt överdriven. Se bara på alla gamla godingar från 80- och 90-talen med Sly, Arnold, Van Damme och grabbarna. De stora skillnaderna mot muskelrullarna från förr och dagens pang-pang är framför allt humorn och typen av brottslighet.
Förr var filmerna tätt packade med grymma oneliners och en perfekt avvägning mellan action och små stänk av humor, snyggt fördelade på lämpliga platser i intrigen. Idag är tonen ofta mer seriös, vilket inte nödvändigtvis gör filmen bättre. Humorn behövs för att få det överdrivna att fungera. Utan den blir det bara just överdrivet, utan att kännas rätt. Statham och company hade absolut behövt ha lite mer skoj för att lyfta den här filmen från acceptabel till bra.
Vad gäller brottsligheten så ägnade sig ofta dåtidens ondingar åt exempelvis droghandel eller vapenexport, vilket är saker som blir ganska vaga för tittaren eftersom vi inte får se mycket av effekterna av deras brott. Det innebär också att vi faktiskt inte behöver veta varför de gör det de gör. Numera sysslar skurkarna istället ofta med tortyr, folkmord, eller som här: människohandel. Detta görs också betydligt mer grafiskt för tittaren, då vi även får se hur människor lider för den onde skurkens val. Därför undrar man också mer kring varför dagens skurkbossar har valt att ägna sig åt det de gör. När de handlade med vapen räckte det att veta att det var olagligt och att de borde buras in, varför de gjorde det spelade inte lika stor roll för att få intrigen att rulla.
Nu saknas det ofta en liten mini-origin story som förklarar vad som driver skurken till att vara så utstuderat grym. Så är även fallet här. “Det är bara affärer”, får Jenny höra av en elak lakej, men mer än så får vi inte veta. Och det är synd.
Statham sparkar stjärt så det står härliga till, och den ene efter den andre av personerna på fel sida av lagen möter sitt öde för hans händer (och vapen). Även om en hel del kostymval måste sägas vara underliga – är det meningen att man ska tycka att två personer i hemsydda outfits av designer knock-off tyg ser farliga ut? Eller en lång drasut i glittrig paljettrock? – så fungerar filmen helt okej för just vad den är: en dussinaction som är lagom kul att se.