Jobbig stämning när Jöback kommer hem till jul

Det svenska julfirandet på film sker sällan smärtfritt. Nubbe och sill, gröt och Kalle Anka varvas traditionellt sett med bråk och osämja, som eskalerar i takt med att folk blir allt mer fulla och allt mer brutalt ärliga. Men jämfört med klassiska julfavoriten ”Tomten är far till alla barnen” (1999), eller den något nyare ”En underbar jävla jul” (2015), är tonen mindre skojsam och mer seriös i Ella Lemhagens ”Jag kommer hem igen till jul”. Den påminner ibland snarare om ”Festen” av Thomas Vinterberg.

Världsstjärnan Simon (Peter Jöback) flyger hem från Los Angeles till den lilla snötäckta orten någonstans i Sverige. Tjocka släkten är samlad med mamma (Suzanne Reuter) i spetsen, hon som omsorgsfullt klipper ut och sparar varje tidningsartikel om honom, och brorsan Anders (Johannes Bah Kuhnke), ortens kapellmästare som sedan barnsben fått stå i skuggan av Simon och hans sångtalang.

Det vankas jul i stugan med allt vad det innebär. Matchande rentröjor, julklappsrim, matlagning och så ”allt det där vi inte pratar om”. Simon har lovat att delta i Anders julkonsert i kyrkan, vilket eldar på lite konflikter bröderna emellan. Men mer drama ska blossa upp runt denna dramaqueen, och under några decemberdagar kommer Simon och familjen få riva upp en hel del gamla sår.

Trots pinsamma situationer som kräver sin skämskudde finns det också plats för julmys, och förstås, julmusik. Jöback (karln lär ju sälja ca 3 miljoner julskivor efter den här) har stjärnutstrålning som räcker och blir över, han fyller bioduken med sin energi och blommar ut som mest i filmens flera sångnummer. Några teatraliska repliker får man dock räkna med, när musikalstjärnan gör sin första stora roll på bio.

Johannes Bah Kuhnke är mycket trovärdig och matchar Jöback fint som hans storebror, en sammanbiten tvåbarnsfarsa som styr upp traktens traditionella julkonsert.

Reuter och övriga ensemblen gör ett bra jobb i stöttande biroller, ibland med kloka ord och ibland som comic reliefs. Värd att nämna är också barnskådespelaren Erik Källsäter som lyser i en liten roll som Noel. I den lilla artisten ser Simon något som påminner honom om sig själv när han var ung.

Regissör Ella Lemhagen lyckas sätta fingret på en något tabubelagd del av det svenska firandet, nämligen hur vi klistrar på ett leende och låtsas att allting är så lyckligt. Den Instagramvänliga familjehögtiden – existerar den? Att hålla god min runt släktingen man hatar – är det verkligen rätt?

Kanske kommer Lemhagens film att sabba julen för en del familjer där ute, men vem vet. Att rensa luften kan vara precis vad vi behöver ibland, enligt Lemhagens film.

Det kan tyckas förutsägbart hur hon väljer att avslöja familjens hemligheter för tittarna. De kommer inte som en plötslig twist, utan låter sig antydas och gissas långt i förväg. Det är å andra sidan inget som stör. Att veta vad karaktärerna döljer för varann, att känna vad en person känner men inte vågar säga, bidrar till spänningen – man bara väntar på att sanningen ska explodera.

Känslosamma konfrontationer finns det gott om, liksom scener så obekväma att jag bara skruvar på mig i biosalongen. Feelgoodkänslan smyger sig på först mot slutet, men såg du fram emot skrattfylld och lättsam underhållning för hela familjen är detta nog fel film.

Men jag skulle vilja säga att ”Jag kommer hem igen till jul” är något bättre – mer tänkvärt och mer äkta än en klassisk julkomedi. Ett välgjort och fint familjedrama om att älska, glömma och förlåta. Det är väl ett bra julbudskap om något?