Det mest bisarra med den senaste filmatiseringen av E.T.A. Hoffmans klassiska berättelse ”Nötknäpparen” är kombinationen av regissörerna Lasse Hallström och Joe Johnston. Nu har de dock inte regisserat tillsammans utan den senare tog över de sista 30+ dagarna när Hallström var otillgänglig. Lasse såg dock över postproduktionen.
De är några av de minst lika regissörerna du kan hitta. Hallström med sina varma, jordnära dramer om människor. Johnston med sin pampiga specialeffekter och actionäventyr. Tyvärr känns ingen av dem – ens på papper – direkt lämpliga för denna film. En rad andra namn – exempelvis Terry Gilliam eller Michel Gondry – skulle kunnat göra något definitivt mer intressant av det hela.
Istället får vi ännu ett datoranimerat, effektorienterat julmirakel från Hollywoods fabrik. Barn med död mamma och dysfunktionell relation med pappa? Check. ”Narnia”-liknande entré till mystisk vintervärld? Check. Knasiga, färgglada bifigurer? Check. Kreddiga karaktärsskådespelare i biroller? Check. Ett uppdrag att rädda den mystiska vintervärlden, och samtidigt ”finna sig själv”? Fet check.
Det är förståeligt att en sådan här film ska göras pampig med massor av datoranimerade specialeffekter, för att distrahera från den tunna storyn, och 3D, för att… ja, sälja dyrare biljetter. Men det blir mest en ofta frustrerande distraktion för ögonen. Som när småbarnsföräldrar sätter bebisar framför tecknad film för fem minuters andningspaus. Fast denna film är knappast gjord för bebisar utan för… ja, det är inte helt klart.
Å ena sidan finns här flygande feer, söta möss och lustig slapstick som lär roa de yngre men känns hopplöst barnsligt för alla över tio. Å andra sidan finns här mardrömsliknande scenarier som ett monster bestående av enbart möss och några clowner som skulle passa mer i en David Lynch-film. Knappast dagisvänligt. Ett visserligen visuellt imponerande balettnummer lär inte gå hem hos barn oavsett ålder.
Det är stundtals ett snyggt hantverk som aldrig blir direkt tråkigt och begåvade Mackenzie Foy (”Interstellar”, ”The Conjuring”) gör sitt bästa för att bära filmen på sina späda axlar. Men varken någon varm julkänsla eller kittlande adrenalin infinner sig utan som bäst lättnaden att de nästan två timmarna går förhållandevis snabbt.
Och att det möjligen är kul att se Keira Knightley i en för henne ovanlig roll – även om man tycker att Socker-fén bör spelas av någon som ser ut att en gång i livet smakat godis. I övrigt är det inte helt oförutsägbart att Oscarvinnarna Morgan Freeman (med visdomsord) och Helen Mirren (med piska) dyker upp hastigt i hiskeliga peruker för snabba lönecheckar. Förhoppningsvis får deras barnbarn något bättre än en biobiljett till denna i julklapp.