Julens smällkaramell är fylld med charm och magi

Gene Wilder var först med att spela den nyckfulle chokladmästaren i en klassisk musikal från 1971. Johnny Depp gjorde sedan en lika knasig som komisk tolkning i en remake anno 2005.

Jämfört med tidigare insatser framstår Timothée Chalamets version av Willy Wonka som en någorlunda ”normal” och städad ung man, så man kan undra vad som egentligen hänt honom på vägen mot chokladfabriken.

Men det är inte minst en nytolkning som fångar mitt intresse från första stund. Med sång och dans och en smittsam entusiasm charmar han hela biosalongen. Vem kunde ana att det bodde en sådan skicklig underhållare i snubben från ”Dune”?

Willy Wonkas origin story

Wonkas ”origin story” handlar om hur han i tjugoårsåldern anländer till Europa. I hans nya hemstad (någon slags oklar blandning av Paris och London) hägrar drömmen om att öppna eget i den glassiga gallerian.

Med 13 silvermynt på fickan och hatten fullt av ambitioner satsar han på att skapa förtrollade sötsaker som ska få alla att tappa hakan. Men han hade inte räknat med att möta på surt och bittert motstånd hos tre sluga konkurrenter.

Jo, det är en barnfilm, så ha lite överseende med en något tunn och utspädd intrig. Istället för gottebutik blir Wonka snart lurad till att jobba gratis i Mrs. Scrubbits tvätteria. Där möter han föräldralösa flickan Noodle och de delar sötsliskiga scener som predikar vikten av vänskap och drömmar. Det görs såklart helst via musikalnummer.

En känsla infinner sig av att handlingen står still under stora delar av mittenakten, och drar ut speltiden till onödigt långa två timmar.

Timothée Chalamet i sitt rätta element

Men samtidigt kan man inte slita blicken från Timothée Chalamet i en roll han är som klippt och skuren till att spela. Han visar på en komisk begåvning som vi sällan fått se innan, och prickar in varenda detalj och manér. Ett proffs uti fingerspetsarna.

Han är verkligen körsbäret på toppen, grädden på moset, den lysande stjärnan som bär upp denna film. Men ”Wonka” är en oerhört stark produktion på alla fronter.

Fyndiga repliker och sångtexter får mig att dra på smilbanden i varje scen. Skickliga veteraner som Hugh Grant, Rowan Atkinson och Olivia Colman ger liv och quirks åt varenda välskriven biroll. Sångerna fastnar på hjärnan, såväl den välkända Oompa Loompa-låten som allt nyskrivet material.

För mycket CGI-godis

Om det någonsin blir för mycket av det goda så är det på CGI-fronten. Regissör Paul King doppar alla fingrar och tår i den digitala smeten och har lite väl kul när han målar upp Wonkas technicolor-drömmar på bioduken.

I övrigt känns filmen som en väldigt klassiskt old school musikalkomedi, så det är lite synd att sockra den med så mycket datoreffekter, kan jag tycka.

”Wonka” har en tidlös charm som känns igen från 50-talets musikaler och 60-talets otecknade Disneyfilmer. Ett äventyr som gärna sprudlar av berättarglädje, ett kreativt bildspråk och en positiv anda där allt är möjligt. Och jag tycker det är svårt att värja sig, trots tidigare nämnda mindre skavanker.

Se den på bio, gärna med barn, och varför inte smuggla in en stor ask lyxiga chokladpraliner att ha nära till hands. Detta är en säker succé när du vill hitta lite avkoppling i julruschen. Fyra chokladdoppade polkagrisar av fem!