Julig stämning men klyschig handling

”Last Christmas” är en romantisk komedi med julig inramning där Emilia Clarke (”Game of Thrones”) och Henry Golding (”Crazy Rich Asians”) spelar det unga kärleksparet Kate och Tom. Manuset är skrivet av multibegåvade Emma Thompson, och regisserar gör Paul Feig, som har en rad lättsmälta komedier i bagaget (”Bridesmaids”, ”Ghostbusters”).

Dessutom är filmen en hyllning till George Michael vars sånger ackompanjerar handlingen, däribland en aldrig tidigare publicerad låt. Med sådana namn och kreatörer borde filmen vara en säker biosuccé… eller?

Filmen bjuder på mycket charm, inte minst tack vare Clarke och Golding som har fin kemi och lyser upp bioduken med sina varma personligeter och smittande leenden. Men när berättelsen börjar till tonerna av George Michaels ”Last Christmas” är Kate inte glad. Hon har ännu en gång blivit utsparkad av sina rumskompisar och rullar in sin övernattningsväska till butiken Yuletide Wonderful där hennes jobb är att sälja juligt krimskrams utklädd till tomtenisse. Kate är singel och lever ett självdestruktivt liv med att supa, dra hem killar över natten och komma för sent till jobbet. Chefen Santa (Michelle Yeoh) ger henne en varning som hon struntar i, men så en dag tittar hon ut genom fönstret och får syn på Tom…

Tom är en gammaldags svärmorsdröm som ”Singin’ in the rain”-dansar fram istället för att gå och saknar mobiltelefon. Istället tycks han leva helt och fullt i nuet, tittar upp mot himlen, på fåglarna och takåsarna, och lär Kate att uppskatta det hon har omkring sig. De stöter på varandra om och om igen och umgås, pratar, och säger god natt. Mycket av filmen består av just detta, och lutar sig på protagonisternas charm för att hålla publikens uppmärksamhet där det saknas handling, konflikt eller motor som för berättelsen framåt.

Problemet är att manuset inte känns som en genomtänkt berättelse sprungen ur någons passion för att få någonting sagt, utan ett beställningsjobb. Vilket det också är. Producenten David Livingstone ville göra en julfilm baserad på låten ”Last Christmas” och bad Emma Thompson skriva manus. Hon skickade idén vidare till Bryony Kimmings för att strukturera berättelsen samt skrev in en roll till sig själv som Kates mamma Petra, en räddhågad, misstänksam, och lidande flykting från det forna Jugoslavien (roligt men stereotypt porträtterat). Det tog bara en månad från att de bad Paul Feig regissera tills att förproduktionen var igång. Manuset bjuder på en intelligent överraskning jag absolut inte kunde förutse, men lutar sig i övrigt på många klichéer och beprövade berättargrepp.

Som julfilm lyckas den dock få in publiken i den rätta stämningen med ett överdådigt dekorerat London samt en del berättarelement som för tankarna till Scrooge. Jag tycker om filmens vändning av räddningstemat – den klantiga tjejen som inte kan ta hand om sig själv utan måste räddas av en man – samt uppmaningen att ta vara på och uppskatta ens ursprung (jo då, en liten smula politik smyger sig allt in så här i Brexit-tider). Men det är framför allt de båda huvudrollsinnehavarna som lyser upp bioduken när handlingen inte räcker till och gör att filmen kommer hitta sin publik.