Balans mellan syra, sälta, sötma och hetta är avgörande för om en maträtt ska bli lyckad eller inte. Detsamma gäller karaktärer i filmer, utan en sammansatt personlighet blir de varken speciellt trovärdiga eller spännande. Katinkas kalas handlar helt och hållet om krockar mellan en grupp människor, människor som till en början verkar vara stereotyper, men som visar upp flera sidor ju längre kalaset håller på.
Sin vana trogen ordnar Katinka fest för att fira sin födelsedag. Hon och pojkvännen lägger stor möda på föreberedelser och maten som ska serveras. De får hjälp av en döv husa som tycks vara ett med inventarierna i det stora sommarhuset. Sen kommer gästerna som inte är många i antalet – två tjejkompisar och ett par – men som tar stor plats. De är vad vissa kallar hipsters eller vad andra kallar ängsliga. De har extremt mycket koll inom vissa områden, och kan samtidigt helt sakna insikt inom andra. Det finns tydliga markörer för vad som är rätt och fel i gruppen, samtidigt som de hela tiden är oroliga för att inte vara rätt ute. Det är med andra ord en ganska stel tillställning där Katinkas nya pojkvän sticker ut mest till en början, han gör de där små felen och bryter de oskrivna reglerna till det gamla kompisgängets nöje.
Katinkas pojkvän är dock ingenting i jämförelse med vad som kommer i en taxi till festen. Helt objudna ramlar nämligen Katinkas bror in med sin nyfunna flickvän Linda. Linda är programledare för ett ”ring in och gissa ordet”-program på TV och som en Big Brother-deltagare på Nobelmiddagen. Det blir en kulturkrock som heter duga, samtidigt som Lindas rättframma beteende, helt omedveten om de sociala koder och referenser som gäller i gruppen, gör att alla tvingas skala av flera av de personlighetslager de bär på.
”Katinkas kalas” är regissören Levan Akins långfilmsdebut och den visar stor potential. I en så dialogbunden film utan egentliga större händelser, är det dock viktigt med tempo och det sackar lite emellanåt då stor vikt läggs åt ”talande tystnade” och ”menande blickar”. Levan Akin har dock tillsammans med Lisa Östberg skrivit ett manus där de har arbetat hårt med att mejsla ut balanserade karaktärer. Den yta gruppen visar upp i början raseras under kalasets gång, mycket tack vare Linda som ställer fel frågor eller bara göra saker på fel sätt som de övriga måste reagera på. Det söta, det salta, det sura och det heta kommer fram hos alla.
I fel händer skulle Linda lätt kunnat bli ytterligare ett porträtt av en dum blondin, men nykomlingen Yohanna Idha gör ett mångfacetterat porträtt av tjejen som ju längre kalaset fortsätter och ju fler sidor hon visar, desto mer framstår som den som står stadigast på jorden.
