Kalkonen som gudarna glömde

Regissören Alex Proyas skrev ett hatbrev till alla kritiker av “Gods of Egypt” och baserade deras sågningar på kontroversen kring vittvätten i filmen (samtliga egyptier spelas av vita skådespelare). Om det ändå vore så väl. Jag gick in med misstanken att kanske störa mig på detta faktum men blev snabbt distraherad av hur usel resten av filmen är. Vad som faktiskt var dåligt? Låt oss ta en titt.

Gerard Butler – Jag kan fortfarande inte se charmen i den här träbocken till “filmstjärna”. Här är tanken att vara originell genom att låta honom spela skurk men han är om möjligt ännu gräsligare när han får vara ond. Som taskiga guden Set får han bära morgonrockar möjligen stulna från Elton John, rida på datoranimerade jätteskalbaggar och skälla på en sidekick som liknar Jar Jar Binks på stereoider. Noterar också att han har mer rakade armhålor i slutet av filmen till skillnad från början – innebär det att egyptiska gudar inte bara har skotska accenter utan även trimmar sig inför stora strider?

Skådespelarna – Om ändå Butler hade några sjysta motspelare, som han ofta har i andra filmer. Men här är det ont om nämnvärt spel. Nikolaj Coster-Waldau ser ut att ha råkat vandra in från “Game of Thrones” och visar sidor av sin talang ingen bad om att se. Men åtminstone får han, charmlösa pojkbandshjälten Brenton Thwaites och Butler chansen att visa upp sina magrutor. Alltid något för de som finner sådant intressant. Däremot är det bisarrt på gränsen till fascinerande att se Oscarsvinnaren Geoffrey Rush som solguden Ra rocka en lång hästsvans och någon slags eldkanon när han slåss mot en monstermask.

Specialeffekterna – Nämnde jag datoranimerade effekter? Ingen större överraskning att en sådan här film förlitar sig på CGI. Att det ser både fult och pajigt ut gör dock filmen ingen tjänst. När våra rivaliserande gudar förvandlas till några datorspelsliknande, bevingade supermonster tar filmen ett rejält kliv ner i kalkonträsket utan större chanser att ta sig upp. Inte blir det bättre när man försöker stjäla koncept från “Sagan om ringen” genom att göra filmens mänskliga karaktärer till ministorlek intill de mäktiga gudarna. Det funkade med Gandalf och Frodo – här ser det så skrattretande ut att det är omöjligt att ta på allvar.

Storyn – Vid det här laget är det svårt att faktiskt bry sig. Set har tagit över Egyptens tron och stulit ögonen från Horus (Coster-Waldau) som surar i något tempel. Mänskliga tjuven Bek (Thwaites) vill återuppliva sin döda flickvän och går på ett sådant där lustigt bromance-äventyr med Horus, som även han har en komplicerad relation med en kvinna. Båda kvinnorna fungerar dock enbart som kuttersmycken, ett hjälplöst offer respektive förföriskt lockbete. Om någon undrade.

Herr Proyas, tråkigt om du blev ledsen över alla sågningar. Men det är faktiskt inte vårt fel att din film är riktigt, riktigt dålig. Och ska du göra en film som heter “Gods of Egypt” – vilket syftar på en handling om folk i Egypten – så är valet av Gerard Butler som huvudrollsinnehavare en av många anledningar rutten idé.