För den som välkomnar ett pluralistiskt svenskt filmutbud är ”Vitt skräp” ingen usel idé – på papperet. Eller åtminstone sett till själva konceptet (manuset är ju sannolikt utskrivet på papper och det är där de värsta dikeskörningarna görs). Gangstergenren är ändå relativt oförlöst på våra breddgrader, och det är uppfriskande med kaxiga produktioner som inte ber om ursäkt, eller håller ett krampaktigt pekfinger i luften för att känna av hur samtidsvindarna blåser.
”Vitt skräp” utspelar sig på en bruksort under det tidiga åttiotalet. Vi följer Sami (Ola Rapace), en tystlåten outsidertyp som under slumpartade omständigheter slår sig i slang med den lokale gangsterbossen Gubben (Donald Högberg), en kolerisk sextioplussare som styr det lilla samhället med järnhand. Gubbens två söner bedriver knarkhandel utan farsans medgivande och bryr sig inte ett dugg om den i filmsammanhang ofta praktiserade don’t get high on your own supply-principen. Sami slår sig i slang med dem också.
Det finns andra spelare på brädet; en kriminell biltvättsinnehavare, en korrumperad polis med stort våldskapital samt storskurken Polacken som alla är rädda för. Samtidigt anländer den tuffa raggarbönan Kim (Ida Engvoll) till stadshotellet. Mellan henne och Sami uppstår en attraktion, och det är nu meningen att den senare ska navigera genom samtliga ovannämnda psykopater för att i slutscenen kunna bränna iväg mot solnedgången med både tjej och pengar på hand.
Ett av många krux är att rollfiguren Sami inte inspirerar till vare sig sympati eller något vidare intresse. Han är enigmatisk och listigt tyst mest hela tiden. De få repliker som Ola Rapace har att jobba med är ungefär lika oinspirerade som resten av dialogen. Undantaget är den pratglade Gubben, som ibland tillåts att fara iväg i svamliga monologer med narcissistiska inslag. Då kan det bli måttligt underhållande.
”Vitt skräp” – titeln syftar på det metamfetamin som Gubben inte vill veta av på sitt territorium – behandlar sin rätt klassiska premiss tungfotat och utan finess. Karaktärer fattar omotiverade beslut och den känslomässiga laddning som är tänkt att uppstå under en central del av handlingen blir forcerad och melodramatisk. Stundtals tangerar man kalkonvarning, andra gånger kliver man över gränsen med god marginal.
Mer vilja än dramaturgi, skulle man kunna säga. Det räcker inte på långa vägar, hur otypisk ansatsen än är.