I en framtidsdystopi utesluts icke önskvärda människor ur samhället och skjutsas ut i öknen där de får klara sig bäst de kan. Därute har de utstötta delat in sig i två läger, på ena sidan finns ett drogpositivt hippiekollektiv kallat Comfort och på den andra en kannibalstam kallat Bridge.
Arlen (Suki Waterhouse) är en ung tjej som efter att hon transporteras ditut ganska snart på ett brutalt sätt råkar ut för de hungriga kannibalerna och genast blir några lemmar kort. Därefter börjar en kamp för överlevnad, men också hämnd och mitt i allt uppstår ljuv musik mellan Arlen och en människomumsande snubbe.
Inledningen är bestialisk minst sagt, fast också riktigt spännande varför jag ett tag tror att jag är på väg att få se stordåd. Men efter ca 20 minuter händer plötsligt ingenting mer. Eller händer gör det väl, men det som händer sker alldeles för långsamt, känns fånigt och föga trovärdigt, varför mitt intresse i rask takt falnar. Och när inte ens en ständigt svettig Jason Momoa i bar överkropp lyckas fånga det åter, är det rätt illa.
Det är fortsatt ett snyggt foto rakt igenom men när det under ytan helt saknas substans räcker det bara så långt. Filmen är relativt politisk med tydlig USA-kritik, något som särskilt i tider som dessa när en despotisk karikatyr med risig frissa gör anspråk på presidentposten, känns väldigt viktigt men också välkommet. Konst ska kritisera makt och framförallt missbruk av detsamma, men tyvärr är jag osäker om ”The Bad Batch” kommer få något genomslag med sin, då filmen i sig själv är under all kritik. Det återfinns en hel del ironi och sarkasm mellan raderna, men det är aldrig tillräckligt fyndigt framfört och känns därför bara malplacerat. Manuset överhuvudtaget är rörigt och ibland riktigt taffligt skrivet och jag får aldrig någon känsla för karaktärerna, något som jag är osäker på om ens Armipour själv har.
Detta är en stjärnspäckad film och förutom Suki Waterhouse och Jason Momoa, återfinns i rollistan bland andra Jim Carrey, Giovanni Ribisi och Keanu Reeves. Problemet är att ingen är särskilt minnesvärd. Suki spelar Arlen stundvis riktigt bedrövligt och Jim Carrey är Jim Carrey förklädd. Ribisi går runt och säger knasigheter, förvisso övertygande men bara i sitt eget sammanhang utan anknytning till något annat, medan Keanu Reeves leker sektledare med Elvis-komplex. Med nämnda skådisar, en häftig idé och en säregen stil borde det ha blivit bättre än det är, fast det blir det tyvärr inte. Ana Lily Armipour vill för mycket och lyckas knappt uppnå lite.
Filmen får plus för ett riktigt härligt soundtrack och en bombastisk inledning, men minus för det mesta andra.
”The Bad Batch” är inget att rusa till bion för, så spara pengarna och se något annat istället.