Kaos i Batverse

Kameran sveper över ett korrupt, skitigt och rökigt Gotham, som uppenbart är New York med lite specialeffekter. Staden kryllar av gangsters i fashionabla outfits och ännu är Catwoman, Poison Ivy och Batman bara barn. Istället får vi följa detektiven James Gordon (Ben McKenzie), Batmans stundande bundsförvant på GCPD. Redan här börjar problemen hopa sig. Tyvärr är Ben McKenzie stöpt i en trist stereotypisk polisform. Han är så reko och stel att man undrar om han är en parodi på sig själv. Relationen till kollegan Harvey, som är James motsats, överdrivet slapp och lite ”skönt” humoristisk, gör det inte bättre.

Bortsett från dessa två trista typer, vi ska inte ens gå in på hur Barbara Gordon gestaltas, känns det som att första halvan av säsongen främst fokuserar på att se cool ut. Mycket smink, After Effects-lager, explosioner och menlösa händelser. Först tycks miljöerna vara en av Gothams största bedrifter, för jag älskar verkligen hur scenograferna hej vilt blandat nytt och gammalt. Moderna mobiltelefoner med klassiska sladdbundna. De har plockat den interiör som lämpar sig bäst för varje scen och helt struntat i att förhålla sig till en särskild tidsperiod. Ett smart knep som ger intrycket av att serien är tidlös. Emellanåt känns det som att titta på en bisarr, färgsprakande operaföreställning, och miljöerna blir teatraliska. 

Till slut öppnar storyn upp järnportarna till Arkham Asylum. Jag är sjukt svag för detta mentalsjukhus, inte helt sunt kanske, men det är först när serien tar sig dit som den börjar tafsa lite på Alan Moore/Frank Miller-viben. Dessutom är flera av skurkarna riktigt sköna. Cartooney-känslan, som även återfinns i Tim Burtons filmer, är träffsäker. Likt ”Game of Thrones” har skaparna dock valt att fokusera på hutlöst många karaktärer. De tar i med det tunga artilleriet från start, och tyvärr skjuter de sig själva i foten på vägen. En del av karaktärerna briljerar förvisso, som Penguin, Fish Mooney och en ung Joker. Men det gör också storyn otroligt splittrad. Ett tydligt mönster hade hjälpt där vissa avsnitt var öronmärkta för en bestämd karaktär. Nu är det som om manusförfattarna fortfarande letar efter sin form och inte riktigt hittar den förrän i slutet av säsongen. Dialogen är långt ifrån subtil och intrikat, men för mig funkar det då ”Gotham” inte eftersträvar att vara realistisk likt exempelvis Nolans filmer.

Generellt sett är det skurkarna som gör den bästa insatsen och jag hade tyckt det var intressantare om serien fokuserade på dem. James Gordon känns onödig till en början och gör att serien pendlar mellan att vara ännu en dussin-detektivstory och sådär absurt, svart som Gotham borde vara. Och ja, jag led igenom de första avsnitten. Enda anledning till att serien nu hänger och svajar i en trea är för att den fram emot slutet blev riktigt underhållande, skaparna började bloda ner manussidorna.

Är du ett inbitet Batman-fan så ska du nog hålla dig undan. Gillar du teatraliska skurkar i snyggt designade kostymer som inte räds för splatter så är det trots allt en skön matinéserie, men mer än så kommer den nog aldrig att bli om ingen kommer in och styr upp kaoset. Har du redan sett några avsnitt så kan jag i alla fall trösta dig med att den blir bättre.