Man avser att bygga en franchise här, och det går inte att klandra producenterna för att de tolkar det befintliga intresseunderlaget i en positiv riktning. Vince Flynn och Kyle Mills böcker har sålt i hisnande tjugo miljoner exemplar och är i skrivande stund uppe i sexton delar. ”American Assassin” utgör seriens prolog, och berättar om hur collegestudenten Mitch Rapp radikaliserar sig själv till en sorts terroristutrotande enmansarmé efter att ha sett sin blivande hustru bli mördad i en attack på en egyptisk turistort.
Han lär sig arabiska och förvandlar sig själv till en tokrippad mordmaskin, men blir upplockad och motvilligt rekryterad av CIA i samma ögonblick som han lyckas infiltrera den terroristcell som ligger bakom mordet på flickvännen.
Upplägget är inte helt renons på potential, om berättelsen skulle ha haft anspråk på att verkligen krypa in i huvudet på sin psykotiskt målmedvetne vigilante hade resultatet i den bästa av världar kunnat bli intressant. Det är möjligt att boken är mer utförlig i att teckna sådana psykologiska aspekter.
Här saknas dessvärre ambitioner av det slaget, och filmskaparna prioriterar en föga originell thrillerstruktur på bekostnad av rimlig karaktärsutveckling. Mitch Rapp är mest bara obstinat och trulig filmen igenom – när han får smörj av sin mentor Stan Hurley (en stenhård Michael Keaton) för ordervägran och vansinniga spontaninitiativ på fältet är det svårt att invända. Han följer inte ett enda direktiv under hela filmen. Till och med James Bond ställer sig ju i ledet någon enstaka gång!
Det är inte säkert att det hade varit lättare att sympatisera mer med Rapp om Colin Farrell eller någon annan storstjärna hade gjort rollen, som det först var tänkt. Rollfiguren är helt enkelt för statisk redan på papperet, hopplöst ensidig även när man jämför honom med den omedelbara konkurrens i genren som utgörs av spirituella grabbar som Jack Reacher och Jason Bourne.
Däremot har omdömet brustit rejält i castingen av Taylor Kitsch som internationell och parodiskt ondskefull terrorist. Hans tvålfagra yttre och high school-hunkiga framtoning gifter sig ytterst illa med bilden av någon som massmördar sig fram över världskartan för att kränga kärnvapen till högstbjudande. Superskurkens alias? ”Ghost”. Som i att han är ett spöke, omöjlig att fånga, lämnar inga spår. Jo, faktiskt.
Nu har nytänkande inte varit ledstjärnan här överhuvudtaget, och det går väl att förlåta så länge som hantverk, spänningsgrad och andra faktorer väger upp någorlunda. Ett medryckande engagemang, en förmedlad känsla av att man har roligt på jobbet.
Men ”American Assassin” prickar bara av uttjatade motiv som varor på en shoppinglista. Det är som att man vill få ursprungshistorien avklarad så fort som möjligt, etablera Mitch Rapp till varje pris, slänga in honom i matchen för att i kommande filmer fylla i konturerna och bygga upp intresset på allvar. En sådan tilltänkt, tålmodig publik kanske står att finna bland de tjugo miljoner läsare som har väntat ivrigt på en filmatisering. Det har man givetvis räknat på och med.
Bland tittare som inte ingår i den kalkylen blir mottagandet eventuellt svalare.