Ett dödligt virus sprider sig om en löpeld världen över och inget botemedel syns i sikte. Ja, parallellerna till världen vi just nu lever i finns där, men i en något mer extrem form. I den dystopiska tillvaron springer av misstag en pastor (Alexander Karim) och en läkare (Lena Endre) på varandra. De båda har en mer eller mindre desperat relation både till sin hopplösa situation de lever i men även det liv de lämnade bakom sig när de checkade in.
Karantänen de befinner sig i är knappast en klaustrofobiskt liten etta, utan ett lyxigt hotell i Stockholms innerstad. ”Använd baren vid din utsatta tid”, ”Glöm inte bort att du kan använda poolen”, säger robotrösten i högtalarna, som att det ska sätta en guldkant på den krigiska situationen utanför fönstret.
De två, väldigt ensamma, personerna bygger en ömsesidig kontaktlinje tack vare walkie-talkies. Social distansering vet ju även vi att man borde följa, men kärlek och desperation har ibland inga gränser. Tillsammans sätter de sina olikheter åt sidan och börjar tumma på de hårt utsatta reglerna, och riskerar snart mer än vad de båda var medvetna om.
Inte helt oväntat börjar kreativa följder av både pandemi och karantänlivet långsamt rulla in på våra filmtjänster. Eftersom vi nu levt i det kan vi ju hoppas på att vi i filmens värld får fler trovärdiga draman – och färre (förhoppningsvis!) överdrivna monsterpandemier. ”Glaciär” är istället en enkel och avskalad historia om de typiska motsättningarna mellan tro och vetenskap. Vem vinner i slutändan, och väljer vi med hjärta eller hjärna?
Filmens karaktärer har hållits till det minimala, vilket kan antas är ett resultat av rådande pandemi men även för att allt fokus ska hamna på den spirande relationen Endre och Karim sinsemellan. Med bara två skådespelare krävs det både karismatiska huvudpersoner och ett välarbetat manus att arbeta med. Det senare står deckarförfattaren Camilla Läckberg för, men i ”Glaciär” finns det känslosamma monologer snarare än uppseendeväckande mordfall.
Det smarta med ”Glaciär” är att ingen vikt läggs på varken utseende, ålder, eller andra faktorer som brukar användas som typiska motpoler i romantiska dramafilmer. Endre och Karim skulle kunna spelas av vem som helst – och så fort vi har kommit förbi den bråkiga starten bjuds det på finstämt och sentimentalt skådespel från båda parter. Särskilt Karim får verkligen ta ut svängarna som sin kämpande, men hoppfulla, pastor med en känslofylld hemlighet.
Trots sin relativt korta speltid på drygt en och en halv timme, blir det stundtals svårt att fylla ut minuterna. Konversionerna och händelserna går ibland i cirklar, även om det är uppenbart att det ska vara gestalta den förlamande ensamheten som uppstår utan mänsklig kontakt. Jag vill inte dra det hela vägen till krystat, men stundom blir det mer av ett teaterspel än modern film med mjuka hörn. Känslor finns det i alla fall gott om så att det spiller och blir över i ”Glaciär”, så förvänta dig färre apokalypsbomber men fler ömma känslotårar – men på social distans.