Har du en soft spot för trånande ungdomsromanser i sjukhusmiljö och längtar efter fler filmer som ”Förr eller senare exploderar jag” och ”Ingenting och allting”? Då kan jag med säkerhet ordinera en dos ”Five Feet Apart” för att stilla abstinensbesvären.
Stella (Haley Lu Richardson) är en 17-årig cystisk pankreasfibros-patient som vuxit upp i sin sjukhussäng. Men trots sin allvarliga sjukdom så sprudlar hon av energi och driver en daglig vlogg om sitt annorlunda och inrutade vardagsliv. Hon får snart en ny följare från rummet bredvid, jämnårige Will (Cole Sprouse), som visar sig vara sjukhuskorridorens charmige badboy och regelbrytare. Will strejkar mot det mesta, så även mot sina mediciner och blir således snart Stellas lilla projekt. Innan vi vet ordet av så har tycke uppstått, problemet är bara att de båda bär på dödliga sjukdomar som förbjuder dem att röra vid varandra.
Trots att det livsbejakande och snyftiga sjukhus-melodramet känns mer än bekant vid det här laget och trots det något enahanda grundkonceptet med ett kärlekspar som inte tillåts vara nära varandra (vilket manuset konstant påminner oss om), så finns ändå en oförnekbar charm i de pålitliga genreklyschorna och den sirapsdränkta intrigen.
Tonårslivets strikta regler, stora känslostormar och odödliga romantiska ögonblick ryms alla i en sjukhuskorridor där livet, döden och sorgen är naturliga beståndsdelar i vardagen. ”Riverdale”-favoriten Cole Sprouse (som för övrigt spelade den lilla pojken i ”Big Daddy”) och framförallt den spralliga Haley Lu Richardson injicerar välbehövlig livsgnista i sina något skissartade karaktärer. Deras ärliga scennärvaro är filmens hjärta och lungor.
”Five Feet Apart” är visserligen lite platt och lite krystad men likväl en hjärtlig historia om en ung, bultande romans på lånad tid. För bortom sentimentala stråkar, hårt vridna tårkanaler och pappfigurer till sidokaraktärer finns en känslomässig klangbotten i behovet av att få leva, älska och ta risker trots – eller just på grund av insikten att allt kan vara över imorgon.