Kärleksångest på franska

Kärleksångest har man sett i fransk film tidigare och jag vet inte om det är något nytt som egentligen visas här. Men förhållandet och uppvaknandet ur det är så trovärdigt skildrat och hela vägen extremt välspelat att det liksom inte gör något alls. Vi möter fyrtio-någonting åringen Toni när hon i början av filmen ramlar i skidbacken och skadar sig illa. Efter olyckan följer en intensiv rehabilitering och samtidigt som vi får följa hennes framsteg med den, presenteras i tillbakablickar den intensiva och stormiga relationen hon har bakom sig med hennes barns pappa Georgio. 

Emmanuelle Bercot, som även hon är regissör (till bland annat öppningsfilmen ”La tête haute” i Cannes 2015) spelar huvudrollen. Hon är utlämnande och otroligt äkta och berör verkligen som den tuffa men sårbara Toni. Hennes kärleksintresse i filmen spelas av den tillika briljante och nästan löjligt charmige Vincent Cassel som förför inte bara filmens Toni utan även alla oss som sitter i publiken. 


Vi får åka med på deras känslomässiga berg-och-dalbana till relation och dramat växer i takt med vår färd. Det är kärlek och hat om vartannat, åkturen går från himlastormande toppar ner i bottenlösa dalar medan vi väntar på att den skadade Tonis knä ska läka, som en symbol för hennes söndertrasade självkänsla. Alla svängar känns fullständigt tillförlitliga och inte en endaste gång har jag tråkigt eller tycker det är för mycket eller för lite av någonting. 


Dialogen är härlig, intelligent och lockar dessutom ofta till högljudda skratt. Kärleksvåndan som skildras är både underhållande, färggrann men samtidigt på sina håll väldigt dyster. Det här är ”Scener ur ett äktenskap” på franska och på franska är de yviga men ändå otroligt genuina. Louis Garrel, också han en fransk regissör, spelar Tonis omhändertagande och fina bror Solal. Han har en liten men viktig roll och är mycket förtjusande men tillför även humor och viss balans. Och när förväntningarna emellanåt på män fullständigt sviktar på grund av Georgios sviniga beteende så vägs det upp av Solals orubbliga omsorg. 

Som åskådare sympatiserar man med Toni och känner det hon känner. Cassels Georgio blir målet för också min längtan och samtidiga avsky, vilket jag tror är regissörens tanke med filmen. Hon är inte ute efter att utmåla Georgio som enbart en bad guy, vilket han förvisso är flera gånger om, utan snarare vill hon studera dynamiken som uppstår i ett förhållande med, i det här fallet, en sådan man. Men också visa upp hur och varför en kvinna som den självständiga och starka Toni faller honom.

”Mon roi” är filmad med närgången och följsam kamera vilket bidrar till den realistiska känslan. Detta är ett äkta och väldigt skärpt relationsdrama om att finna och läka sig själv och därigenom förlåta och acceptera andras, men även sina egna brister. Filmen är egentligen inte så märkvärdig men den känns ändå egen och på något sätt fräsch även i denna ofta rätt upprepande genre.