Kärnfamiljsidyll i kollaps

Med ”Queen of Hearts” blir May el-Toukhy en i ledet av filmskapare som berört åldersöverskridande relationer där en av parterna är minderårig. Denna gång är det en medelålders kvinna, Anne, som står för den dominanta maktpositionen och Trine Dyrholm briljerar som den självsäkra advokaten, och tillika mamman, som förför sin flera år yngre styvson.

Anne och hennes man bor i ett designat, danskt hem i natursköna omgivningar utanför Köpenhamn. Det är en till synes perfekt kärnfamilj där båda parter tillåts prioriterar sina högpresterande yrken, med charmiga tvillingdöttrar i likadana kläder som en ultimat, statushöjande accessoar. Åtminstone är allt perfekt tills pappa Peters (Magnus Krepper) tonårsson Gustav, flyttar in i idyllen.

Relationen mellan Anne och Gustav växer fram, och det finns från början ingen självklar attraktion. Intressant är också att Gustav inte är den som tar initiativet, utan Anne, vilket är ovanligt. Likaså de, i nordisk anda, explicita sexscenerna gör något med berättelsen som få andra vågat. Historien är lågmält berättad med flera stillbilder på snygga miljöer, och det är tystnaden snarare än dialogen som driver handlingen framåt. Helheten är stilsäker och elegant. Även om den otämjda naturen ständigt gör sig påmind genom husets stora fönster. En detalj som från början ter sig romantisk, men som med tiden snarare blir en representant för människans oförmåga/ovilja att alltid kontrollera sina impulser.

”Queen of Hearts” är visuellt attraktiv, likaså ljudsättningen. Droppar av regn och rytmiska trummor eskalerar i volym vid tillfällen då ingenting kanske utåt sett tycks ske mellan parterna, men det fungerar som ett gestaltande av Annes inre turbulens. Enkelt, men träffsäkert.

Det är omöjligt att se ”Queen of Hearts” utan att tänka på kultförklarade ”Harold and Maude”, omtalade ”The Reader” och klassikern ”Mandomsprovet”, vars narrativ kanske är mindre förutsägbara, men där ”Queen of Hearts” istället lyser med sin diskreta feminism. För trots dessa filmer blir det ändå framförallt dess ”manliga” motsvarigheter jag finner mig jämföra med som exempelvis ”Lolita”, ”Léon” och ”American Beauty”. Mycket för blicken.

Den unge Gustavs (Gustav Lindh) barnsliga beteende blir aldrig sexigt (eftersom vi inte är tränade att se tonårspojkar så). Ännu mer intressant blir detta fenomen då regissören låter Gustav och tvillingflickorna äta glass och rocka rockring sida vid sida. Subtilt visar May el-Toukhy hur absurt det är att överhuvudtaget sexualisera barnsligt (flickigt) beteende. Och filmen är full av dessa små reflekterande scener. Ändå dömer filmen aldrig riktigt Annes beteende (annat än via hennes syster). Dagtid jobbar hon med att skydda barn och tonåringar från våld och är således mycket väl medveten om alla aspekter av den relation som hon mot bättre vetande inleder.

Filmens titel, och vissa scener, är direkta referenser till Alice i Underlandet. En intressant detalj, som möjligen känns något malplacerad. Kanske är tanken att insinueras att Anne skulle vara ”Queen of Hearts”. Och frågan blir då kanske vems huvud hon egentligen måste hugga av för att upprätthålla ordning i kaoset, för att hålla kärnfamiljen intakt.

Samtidigt som hon liksom Alice lever ut sina fantasier, särskilt i en oförglömlig dansscen där Anne tröttnar på parmiddagen som hon själv bjudit in till och byter ut den småtrevliga jazzmusiken mot ”Tainted Love” för att sedan köra ett eget dansnummer helt solo som de andra låtsas inte se.

Den är provokativ och problematiserar konceptet monster. Som Anne själv säger: ”Ibland är vad som måste hända och vad som inte får hända samma sak.” Trots alla plus är handlingen dessvärre väl klichéartad, vilket drar ner helhetsintrycket något. Men fortfarande en fantastiskt välspelat drama.