När ”Hitta Nemo” nådde biopubliken för 13 år sedan befann sig Pixar fortfarande i sin linda och filmen blev den första från studion som verkligen slog igenom på alla fronter. Fortfarande är det bara ”Toy Story 3” som dragit in mer pengar i biljettförsäljning.
Nu när Pixar har börjat göra uppföljare på löpande band – och varför inte, trots att framför allt ”Bilar 2” hånats så har alla fortsättningar gått bättre än sina föregångare – så var det bara en tidsfråga innan vi skulle få möta de älskade karaktärerna Nemo, Doris och Marlin igen.
”Hitta Doris” börjar med en kort tillbakablick i den glömska fiskens barndom där hon kommer bort från sina föräldrar, gör ett raskt stopp i tiden där hon träffar Marlin när han letar efter Nemo, för att sedan landa något år senare när Doris beslutar sig för att själv ge sig ut på jakt efter sin familj.
Berättelsen tar dem från australienska Barriärrevet till ett marininstitut vid Kaliforniens kust, där Doris växte upp. Under sökandet stöter vi på några gamla karaktärer – sköldpaddan Nigel och rockan Mr Ray, men framför allt nya – bläckfisken Hank, valhajen Destiny samt sjölejonen Rudder och Fluke (de två sistnämnda gör ett kort men superbt inhopp med röster av ”The Wire”-skådisarna Dominic West och Idris Elba).
Hank bidrar annars till flest komiska ögonblick, men för övrigt är det en aspekt där ”Hitta Doris” kunde lyckats bättre. De riktiga skratten under filmens gång blir få. Destiny och vitvalen Bailey hade tydligen större roller i ett tidigare manus där deras karaktärer bjöd på mer humor. Det kanske hade fungerat, men som det är nu känner man ingen längtan av att se så mycket mer av dem eftersom de båda är rätt platta och trista, och deras tillkortakommanden och osäkerheter snarast blir lite tramsiga.
När Pixar började göra filmer var det framför allt teknisk briljans det pratades om. Undervattensvärlden är en av de mest tacksamma att förlora sig i, och ”Hitta Doris” utnyttjar det senaste decenniets utveckling för att än mer än ”Hitta Nemo”, förföra biopubliken med sina fantastiska miljöer.
Men den andra delen som varit så slående i Pixars verk, där studion bröt ny mark vad gällde nytänkande handling och förmågan att spela på våra känslor med filmer som ”Wall-E”, ”Upp” och nu senast ”Insidan ut” – den saknas i ”Hitta Doris”. Inte bara för att det på många sätt blir en upprepning av utmaningarna karaktärerna mötte i ”Hitta Nemo”, utan för att Doris redan då var en smula enerverande. Det fungerade ändå just för att hon hade en biroll, men som stjärna i showen blir det helt enkelt för mycket Doris.
När det kommer till kritan har Pixar ändå en väldigt hög lägsta nivå och det är sällan jag lämnat en av deras filmer med en känsla av besvikelse. ”Hitta Doris” är dessutom inget bottenskrap utan hamnar nånstans i mitten av studions alla produktioner, även om den där riktiga briljansen aldrig infinner sig. Och med en scen mot slutet som jag faktiskt vill kalla ”episk”, tonsatt till Louis Armstrongs rossliga stämma i ”It’s a Wonderful World” så känner man sig på det hela taget rätt nöjd.