Regissören Dean Devlin gör regidebut efter att tidigare jobbat som producent på flertal av Roland Emmerichs filmer, och det märks. ”Geostorm” är definitivt inspirerad av Emmerichs tidigare verk, men inte på ett bra sätt.
Jorden har fått utstå en rad otäcka oväder som blir allt vanligare och mer dödliga. Året är 2019 och tack vare människans överlevnadsinstinkt och tekniska kunnigheter så har vi löst problemet, vilket vi får veta i en snabb genomgång av en ung flickröst. Genom att låta Internationella rymdstationen styra ett nät av satelliter kan vi nu kontrollera vädret. Fantastiskt eller hur? Inte så simpelt, för snart börjar tekniken strula och extremväder drabbar jorden värre än någonsin. En jättestorm orsakad av oss själva närmar sig.
Vi får följa två bröder, Jake Lawson (Gerard Butler) och Max Lawson (Jim Sturgess) när de med olika kunskaper ska rädda världen. Samtidigt döljer sig en dold agenda bakom det hela, såklart.
Jag ska vara ärlig, jag älskar katastroffilmer. Det är något speciellt med den nostalgiska känslan från 90-talet. Och sådana brukar vanligtvis vara riktigt underhållande även fast de är korkade. Så jag såg faktiskt fram emot ”Geostorm” trots relativt låga förväntningar. Men ändå blev det pannkaka av det hela.
Det börjar faktiskt bra, lite av det klassiska familjedramat. En hjälte som förlorar allt men som måste rädda dagen i slutändan. Vi har sett det förut såklart, men jag köper det som en ”guilty pleasure”. Att man också har en kärlek för miljöer i rymden gjorde att de hela kändes extra spännande.
Men snart blir det stökigt. ”Geostorm” försöker starkt att ge karaktärerna ett djup, men misslyckas totalt med att få oss att bry oss om de. Filmen brer på med tuffa relationer som såklart ska lösas under allt kaos men allt jag vill se är förstörelse. Vi har den deprimerade pappan, den politiska brodern, den tuffa flickvännen, datanörd-tjejen… Ofta blir de torra dialogerna mer komiskt än allvarligt, vilket ”Geostorm” siktar starkt på. ”Det här är så allvarligt och på riktigt som det kan bli, och du ska kunna relatera till dessa karaktärer” vill filmen ständigt påminna oss om.
Om filmen ”Armageddon” och ”2012” av misstag skulle få barn så skulle det vara ”Geostorm”. Det finns scener i filmen som nästan bokstavligen är tagna ur Michael Bays ”Armageddon” från 1998, och problemet är att det som fungerade då, inte gör det idag.
Sen är det inte alltid specialeffekterna levererar, vilket hur ytligt det än låter är ganska viktigt i en film som ”Geostorm”. I många tillfällen sticker det i ögonen, och man kan bara tycka synd om Gerard Butler (”Gods of Egypt” och ”London Has Fallen”) som återigen dyker upp i en medioker CGI-fest.
”Geostorm” får i alla fall tummen upp för ett försök till en katastroffilm i modern tid, idén bakom det hela ligger ändå rätt i tiden och kittlar fantasin. Men det blir extremt förutsägbart, och att låna så mycket från 10–20 år gamla filmer fungerar bara inte. Förväntar du dig en visuellt snygg undergångsfilm som håller dig underhållen i två timmar, kommer du bara bli besviken.
Den stora nedräkningsklockan, det sorgliga telefonsamtalet, dåliga one-liners och en man som räddar dagen. Ja, allt finns här, men om du har sett filmer som ”Day After Tomorrow” så har du sett ”Geostorm”, enda skillnaden är att den sistnämnda är sämre.