Ridley Scotts karriär rivstartade med ”Alien”, och även om mycket av hans verk har legat utanför sci-fi-genren kommer han för alltid att förknippas med olycksdrabbade rymdresor. Naturligtvis var förväntningarna på topp när han skulle återvända ut i rymden för ”The Martian”. De infrias i hans bästa film på flera år.
I det här rymddramat finns inga slemmiga utomjordingar, bara tekniska utmaningar och naturens nyck. Filmen leker med tanken: vad i hela världen gör man om man blivit strandsatt på Mars? Utan möjlighet att kontakta Jorden och med mat som inte varar för evigt. Det är en minst sagt knivig situation som astronauten Mark Watney hamnar i, efter att ha lämnats kvar av sina kollegor förmodad död.
Men Watney är i hög grad levande, och en riktig överlevnadssjäl med många MacGyver-tricks i bagaget. Han tar sig an den öde, röda planeten med stark beslutsamhet om att komma hem. Det finns trots allt få problem som inte kan lösas med gaffa-tejp, lite avföring och glatt humör.
Parallellt med enmansshowen på Mars följer vi händelseutvecklingen i Houston, där många kloka huvuden slås ihop för att improvisera fram en omöjlig räddningsaktion. Jeff Daniels, Kristen Wiig, Chiwetel Ejiofor och Sean Bean rynkar pannor och hinkar kaffe medan klockan tickar. Amerikanens varje steg kablas ut världen över och inte bara hans liv står på spel, utan också hela NASA:s anseende.
Tunga rullar som ”Gravity” och ”Cast Away” gör sig påminda, men ”The Martian” varvar allvaret med uppfriskande humor. Drew Goddards manus har fångat upp den lättsamma tonen från boken, och den gör sig bra även på film – för det mesta. Ibland ska den tekniska jargongen vägas upp med lite väl mycket skämtsam attityd, vilket gör att filmen inte riktigt får tyngd. Men allvar och dramatik i rymden har gjorts förr. Kanske är det dags för en bred, självsäker och rejält underhållande överlevnadshistoria med glimten i ögat och discodängor.
Soundtracket, ja. Det mest otippade jag hört sedan ”Guardians of the Galaxy”. Jag kan inte minnas när senast ABBA spelades i en science fiction-film, och ”I Will Survive” har sällan känts mer passande än här. I rymden kan ingen höra din spellista.
Andy Weirs debutroman har kanske en barnslig ton på sina ställen, men är inte mindre välresearchad för det. Det låter ofta långsökt men är ändå fascinerande att tänka att varje scenario som Mark Watney utsätts för, och alla oortodoxa lösningar, borde kunna fungera på riktigt. I det fall du ska ut i rymden inom en snar framtid är det bara att ta anteckningar. Watney spelar in en (egentligen helt syfteslös) videodagbok som gör mycket för att förklara för publiken vad han pysslar med, så att han slipper tala med en läskig volleyboll.
På 2 timmar och 20 minuter avviker filmen sällan från sitt källmaterial. Man har fått klippa bort en hel del av de strapatser som drabbar den stackars astronauten, men det blir inte mindre spännande för det.
Jag hade däremot gärna sett mer fördjupning i karaktären Watney. Att vara isolerad, egentligen var som helst, helt utelämnad till ödet och sig själv i många långa månader, vad gör det egentligen med en människa? Den psykologiska aspekten förblir outforskad terräng, men Matt Damons enstaka känsloutbrott och svordomsharanger påminner oss om att han är mänsklig trots allt. Och Ridley Scott ror i hamn ännu en ruskigt snygg storfilm med säkert handlag och en härlig attityd. Det är bara att luta sig tillbaka och njuta av resan.