Golda Meir vars Israels premiärminister 1969-1974 och den som 1973 ledde det krisande landet i Jom kippur-kriget där det kämpade mot arabiska stater under ledning av Egypten och Syrien. Meir var en ovanlig krutgumma i en övrigt gubbig politik och kallades ”järnladyn” långt innan Margaret Thatcher gjorde smeknamnet (ö)känt.
Liksom filmen ”Järnladyn” som gav Meryl Streep sin tredje Oscar så är det också just en film som verkar ha gjorts i syfte att ta hem en och annan guldstatyett. Det är en polerad, påkostad biopic med en av våra främsta skådespelare i en roll som inte bara innebär gott om makeup och proteser utan även chansen att spela ut hela sitt register.
Mirren är inte oväntat suverän i titelrollen och ger Meir samma stabila, rakryggade närvaro som gav skådespelaren en Oscar för ”The Queen”. Hon är till och med så bra att man relativt snabbt accepterar att hon är täckt i smink och proteser, inklusive lösnäsa. En besynnerlig fat suit är mindre övertygande men man accepterar även den tack vare Mirrens fängslande spel.
Israeliska regissören Guy Nattiv (”Strangers”, ”Skin”) har också tillräckligt med påtaglig stil för att pigga upp de många, dystra scenerna där Meir lyssnar och regerar på krigets ständigt stigande dödsantal. Där får han fin draghjälp av fotografen Jasper Wolf (”Bodies Bodies Bodies”) och klipparen Arik Lahav-Leibovich (”Foxtrot”) mäktiga samarbeten som lyfts ytterligare av Dascha Dauenhauers (”Berlin Alexanderplatz”) stämningsfulla musik.
Men det är samtidigt en biopic av typisk Hollywood-sort. Det känns ofta som en pratig historielektion med gott om exposition och upprepning mellan reaktionsbilderna. Samtliga karaktärer pratar av uppenbart kommersiella själ självklart engelska med en ojämn blandning av accenter och brist på sådana. Valet att ibland inkludera riktigt videomaterial är också ifrågasättbart, särskilt när amerikanska utrikesministern Henry Kissinger går in genom en dörr och kommer ut som Liev Schreiber på andra sidan.
En detalj som är speciellt distraherande är den ständiga kedjerökningen, som till och med slår Lily Rose-Depps bolmande i ”The Idol”. Det är en nästan parodiskt pågående, som om Nattiv lärt sig i filmskola att det är estetiskt läckert med ljudet av tändare och rök som fyller bilden.
Det är en välgjord, välspelad tillbakablick på en viktig, historisk person betydligt lyft av Mirrens järnstarka rollprestation. Det är sevärt men inte mycket mer än andra, liknande biopics som kanske fokuserar mer på att gå hem hos Oscarsjuryn än att faktiskt tilltala publiken.