Det var ett tag sedan jag blev så här glad efter att ha sett en film och det beror inte endast på att filmen överträffar mina förväntningar, utan snarare på hur den gör det. Captain Marvel som kvinna, människa och hjälte kickar röv så det slår härliga till och som film är detta, trots tydligt feministiskt budskap, en film för verkligen ALLA. (Som om det vore en motsättning.)
Kree-krigaren Vers är på uppdrag någonstans ute i universum med sin trupp när någonting går fel och hon kraschar ner på planeten Jorden. Något är väldigt bekant med stället hon har hamnat på, men hon kan inte förmå sig att komma på vad eller hur.
Regissörsparet Anna Boden och Ryan Fleck gör i och med ”Captain Marvel” en inkluderande superhjältefilm som både är berörande och underhållande. Detta är en film med glimten i ögat, inte lika rolig som ”Guardians of the Galaxy”, men ändå med mycket humor och blinkningar till kul kuriosa från förr. Samtidigt är detta nog den Marvelfilmen som känns allra mest, som har ett innerligt budskap om mänsklig styrka, om att stå upp för sig själv och att inte behöva bevisa något för någon annan. Det här känns som en liten och intim film förpackad i något mycket mer storslaget. Och lika mycket som jag uppskattar de mer hjärtliga delarna så tycker jag om effekterna och de snyggt CGI-filmade och otroligt väl koreograferade, överdådiga stridsscenerna.
Filmen utspelas långt innan flera andra Marvel-filmer, någon gång på 90-talet, i en tid då Nick Fury fortfarande hade två ögon intakta, och då internet samt annan teknik vi idag är bekanta med knappt fanns. Fast å andra sidan hade vi då Nirvana, Salt ’N Pepa, No Doubt och annan skön musik som här perfekt ledsagar, men också förgyller intrigerna vi betraktar. Speciellt No Doubts ”Just a Girl” i bakgrunden ger en välkommen och efterlängtad känsla av katarsis, som i filmväg är svårslagen.
Brie Larson är helt makalös i rollen som Vers/Carol Danvers/Captain Marvel och hon ger både hjärta och hjärna till en karaktär som vi förstår kommer vara avgörande i det slutgiltiga kriget mot ondskan. Men samtidigt som hon är det mäktigaste universum har skapat, är hon är som vilken person som helst och därför också väldigt lätt att relatera till. Hon bär filmen och faktiskt hela mänsklighetens framtid på sina starka små axlar och viker inte någonsin undan med blicken. Jag älskar också Lashana Lynch i rollen som piloten Maria Rambeau och de två kvinnorna har en genuin kemi sinsemellan som verkligen går genom duken. Rambeau är otroligt viktig i filmen och ger både ytterligare styrka och ännu ett djup till historien, medan Samuel L. Jackson som Nick Fury bringar kontext till den. Också Ben Mendelsohn övertygar som en helt oigenkännlig och spännande ny blå bekantskap, med osedvanliga nyanser.
”Captain Marvel” är en film om att inte ge upp, om att resa sig och borsta bort dammet efter ännu ett fall och om hjältemodet vi bär inom oss när vi vägrar att bli trampade på. Historien handlar dessutom om en kvinnas sökande efter sitt ursprung, sitt eget jag och styrkan som frigörs när hon till sist hittar det.
Det här är som sagt en film för alla superhjältefans. Kampen om att hitta tillhörighet och ett mod att stå upp för sig själv är universellt, oavsett kön eller annan individualitet. Det som dock är extra befriande för mig som kvinna denna gång, är att när nu en annan tar täten så här självklart, så gör hon det som människa i första hand. Danvers är stark, mänsklig, tuff och känslig, men hon klär aldrig av sig eller blir föremålet för förälskelse eller en snubbes blickar. Hon är istället hela vägen subjektet på egna villkor, agerar snarare än att reagera vilket är otroligt uppfriskande, eftersom det fortfarande är ganska ovanligt på film.
”Captain Marvel” balanserar fint sin stundtals smått fåniga humor och är slutligen en riktigt rolig, charmig och actionladdad feministisk hjältesaga som väl förtjänar en plats bland de bästa Marvel-pärlorna!