I sin filmdebut porträtterar regissörerna ungdomars adrenalinkickar och jaken efter fame – det är ett smart drag eftersom få vet mer om influencerlivet än Danny och Michael Philippou. Med sin kanal RackaRacka fylld med skräckparodier och våghalsiga stunts slog tvillingbröderna igenom på bred front bortom hemlandet Australien.
I ”Talk to Me” stannar vi i Austrailien där tonåriga Mia (Sophie Wilde) flytt sin farsas sorgliga hem efter moderns död – istället föredrar hon att hänga hos bästa vännen Jade (Alexandra Jensen) och hennes lillebror Riley (Joe Bird).
Men proxyhemmets trygghet räcker snart inte till för spänningssökaren Mia som söker att fly sin inre ångest – när vännerna stöter på några virala tiktoks om en seans övertygar hon Jade till att gå – men de får med sig Riley på kuppen. Med följer också Jades pojkvän Daniel (Otis Dhanji).
Väl på plats hamnar de på en uppsluppen och vild egofest där drickande och högljudda influencers (Zoe Terakes har grym utsrålning som självsäkra butchen Hayley) hetsar varandra till allt våghalsigare eskapader. Med hjälp av en balsamerad hand kan de få kontakt med andevärlden – genom att röra vid den och uttala orden: ”tala till mig” ger man en ande kontrollen över ens kropp.
Men den andra sidan nöjer sig inte med partytricks. Kickarna blir beroendeframkallande, seanserna allt våghalsigare och andarna visar snart ett särskilt intresse för Mia… Det hela leder till en brutal kväll vars blodiga efterverkningar för alltid sätter vänskapen mellan de två bästa vännerna på prov.
”Talk To Me” är en välskriven och smart skräckfilm som spelar på sina styrkor – filmen har en förståelse för hur ungdomar snackar och tänker istället för att emulera det utifrån studiobossars föråldrade algoritmer. Här finns en puls och känsla för gruppdynamik och sociala mediers inverkan på ungdomars liv.
Samtidigt når filmens pulserande hjärta betydligt djupare än så – I nykomlingen Sophie Wilde har man hittat en karismatisk ung skådis som kan axla en utmattande roll – en livfull ung kvinna som flyr undan sin egen sorg och inre tvivel. Det destruktiva finns dock hela tiden under ytan – genom att välkomna Mia i sitt hem som sin egen dotter välkomnar Jades och Rileys mamma (Miranda Otto) en kaos och destruktion utan botten.
Filmens scener bygger skickligt upp en stämning av kommande obehag – små stick av dissonans i karaktärernas förhållande till varandra, hugg av tvivel och osäkerhet i motivation. Vänskap är hur mycket man än vill inte en raksträcka – och ”Talk To Me” visar det på ett enastående subtilt sätt för en rysare. Den drar i många klassiska rysartrådar – tvivel, skuld och uppdämd vrede – särskilt när en ande i form av Mias mamma börjar manifestera sig för henne.
Med det sagt så är de många jämförelserna med ”Hereditary” att ta i – det långsamt byggande obehaget som övergår i en chockerande rak höger rakt i magtrakten finns här – men till Asters essäliknande psykodraman och symbolmättade världar är det fortfarande långt.
Ändå är det konstanta obehaget njutningsfyllt ändå in fram till den förutsägbara (men tillfredsställande) upplösningen. Det här är en spänstig och väl genomförd debut med av en bunt australiensiska förmågor vi kommer få se mer av framtiden. De fattar tag i oss med ett fast handslag och vi låter oss föras bort med ett lätt oroat leende.