Ta en dos av 80-talsklassikern “Creepshow”, en nypa “Stranger Things”, de bästa ingredienserna ur familjerysarenav “Goosebumps” och Alvin Schwartz bok som filmen bygger på. Ge receptet till norska regissören André Øvredal och allas vår Guillermo del Toro (en av manusförfattarna/producenterna) och du får – trots hård konkurrens – sommarens mest njutbara skräckis.
Den här våldsbefriade rysaren är uppenbarligen riktad mot en någorlunda yngre publik, precis som förlagan, men är inte mindre ruggig för det. Det är en slags kombination av traditionell skräckfilm – den typ där tonåringar ska lösa en gåta och rädda sig själva från något hotfullt – och en antologi där flertal historier om olika monster berättas.
Handlingen utspelas i en amerikansk småstad 1968. Unga pojkar hotas att skickas till Vietnam och Nixon leder presidentvalet. En trio glada men aningen mobbade nördar gör misstaget att på Halloween besöka ett öde, påstått hemsökt hus och hittar en bok skriven av en påstått läskig flicka som begått självmord. När trion tar hem boken börjar dess läskiga spökhistorier bli verklighet – och det verkar som om de själva är offren.
Bland det bästa med filmen är enkelheten. Här finns inga långdragna bakgrundshistorier som vattnar ur mystiken ur det som hotar, och Øvredal bygger skickligt upp en kuslig atmosfär inför varje historia. Liksom i regissörens tidigare debut ”Trolljägaren” samt hans första engelskspråkiga film ”The Autopsy of Jane Doe” så tar han sina demoner på allvar. Tillsammans med del Toros sedvanligt lekfulla, sagolika stil blir det ett kittlande skräckäventyr som både roar och skrämmer. Det går inte heller att klaga på skådespelarna, Marco Beltramis härligt dramatiska musik eller ett inte helt väntat slut.
Skräck är en genre som blir allt knepigare att sticka ut i med tiden. Också här finns några väntade twistar och bekanta makeup-effekter, även om vi tacksamt nästan helt slipper dålig CGI. Fans av blod, våld och mer ”vuxen” hardcore-skräck kanske inte heller blir helt nöjda. Men det var längesen jag blev så barnsligt förtjust av bioskräck. Och som om det inte vore nog med att jag redan hatade spindlar så har man numera fobi för köttsoppor… Och fågelskrämmor… Och klämma finnar. Så det tackar man för.