Handlingen börjar abrupt utan vidare inledningskrusiduller; journalisten Adam (Hany Adel) och hans fotograf Zein (Mohamed El Sebaey) fängslas och stängs in i en polisbuss. Några korta textade rader har informerat oss om att 2011 satte den Egyptiska revolutionen punkt för ett 30-årigt presidentskap, och 2012 tillsattes en president som var medlem i det Muslimska brödraskapet, MB. 2013 protesterade miljontals människor mot den nya presidenten, och efter bara tre dagar avsattes han i en militärkupp, vilket ledde till kravaller mellan MB och militäranhängare.
Utrymmet i polisbussen är litet och kvavt, och fylls snart av demonstranter från båda sidor, i olika åldrar och med skiftande övertygelse. Premisserna för tankarna till Jean-Paul Sartres välkända existensiella drama ”No Exit”, där helvetet är lika med att att spendera evigheten i ett litet rum tillsammans med människor man inte tycker om. Men i Sartres pjäs är ju kroppen och dess behov borta (även om de märkligt nog fortfarande känner åtrå etc) och intellektet tar därmed upp all plats, till skillnad mot de levande i bussen som fortfarande måste äta, andas, och gå på toaletten.
Hur djupt sitter våra ideologier egentligen i vårt medvetande, jämfört med kroppens mer grundläggande behov av att överleva? Vi är ju flockdjur som överlever genom att samarbeta. Även om stämningen från början är både klaustrofobisk och hotfull bland de fängslade i bussen, visar sig farorna utifrån snart vara lika illa om inte värre; fångarnas böner om vatten och om att få gå på toaletten lämnar militärpoliserna oberörda.
Temperaturen stiger i bussen och fångarna börjar få svårt att få luft. Genom de små fönstren skymtas kravallerna och dramatiken utanför, och snart blir både bussen och militärpoliserna som står utanför beskjutna av en krypskytt. Man börjar undra om fångarna kommer klara sig levande därifrån?
Filmen tar inte sida för eller emot varken brödraskap eller arméanhängare, utan låter tittarna betrakta de olika karaktärerna i bussen som individer, vilka handskas med situationen på olika sätt allteftersom den förvärras. Individerna är ett urval av samhällsmedborgarna utanför, så att bussen blir som ett mikrokosmos som speglar människorna som lever den verkliga världen utanför.
Dessvärre lever de i en ganska skrämmande verklighet av nationellt sönderfall och eskalerande våld, vilket filmen får fram på ett mästerligt sätt. Balansen skiftar ständigt beroende på vilka anhängare fångarna tror protesterar utanför, och vissa finner det klokast att helt dölja sina identitet. Förutom några lugna stunder med bland annat sång, och nödvändigt samarbete som att se till att alla får luft exempelvis, är det inte mycket som behövs för att sätta igång ett bråk, när allas nerver är på helspänn som tickande bomber.
”Clash” premiärvisades på Cannes filmfestival år 2016, och har sedan dess gjort ett segertåg på de stora internationella filmfestivalerna runt om i världen. Filmen har bland annat hyllats för sin berättarteknik att låta publiken genom karaktärernas perspektiv få uppleva kravallerna inifrån ett litet utrymme där de endast bitvis kan skymtas, skickligt filmat av Ahmed Gabr.
Har man något som helst intresse av World Cinema, den politiska situationen i mellanöstern, eller bara gillar verkligt bra, Nya Vågen-influerad film är ”Clash” ett måste! För mig blev dock tempot en smula problematiskt eftersom filmen redan börjar i en klimaxartad situation, och fortsätter en bra bit in på samma högoktaviga nivå. De mästerligt uppbyggda slutscenerna, om än otäcka, är dock väl värda att vänta på.