Klichéernas mästare är tillbaka igen

I andra avsnittet av vårens Beck-säsong rekryterar polischefen Klas Fredén (Jonas Karlsson) över Martin Becks (Peter Haber) huvud, en whisky-rösts-viskande viking med rött tomteskägg. 

Steinar (spelas av Guldbagge-belönade Kristofer Hivju) kastar karismatiskt ur sig ironiska kommentarer och blir en schysst comic-relief i både handlingen i filmen och för oss i publiken. Tänk en korsning mellan Ole Bramserud och Magnum P.I  – vi som fortfarande återhämtar oss efter Gunvald-chocken behöver det. Naturligtvis blir det revirkissande och maktkamp de två erfarna poliserna emellan och Martin får kämpa för att behålla jaget. Mitt emellan står polischefen Klas som här förmodligen oavsiktligt står för en stor portion humor genom överspel och tafflig dialog. 

Samtidigt som Steinar gör entré, påträffas en oidentifierad kropp i resterna av en husvagnsbrand i en nedgången camping. Ägaren till husvagnen saknas – kan det vara hon som är offret? Beck och hans team får ta sig an helgonlika pingstvänner, en bekymrad tonåring med ett präktigt kommunalråd till mamma och en vardagshjälte i lokala grannsamverkansgruppen som gärna föregår polisen i deras arbete. I rollen som socialarbete dyker en knappt igenkännbar gammal svensk skådespelaridol upp i form av Göran Gillinger. 

Fotot är precis som i ”Beck – Gunvald” oklanderligt, däremot är jag tveksam till resten. Jag hajar att TV-kriminalare görs för att gemene man hemma i stugorna ska känna sig smarta, men det måste finns någon grundnivå för hur förutsägbar en film får vara? I nuläget har i alla fall Beck nu officiellt världsrekordet för hur mycket klichéer som går att få in på 90-minuter: Att det sällan skådats mindre subtilt kroppsspråk hos skådespelarna med helt orealistiska ögonrullningar som bara skriker ”JAG LJUGER” i kombination med ett stundtals plågsamt manus är största orsaken. Eller när Martin Beck i kölvattnet av Gunvalds bortgång sitter på sängkanten och stoppar in sin Propavan (sömnpiller) i munnen följt av ett glas vatten tänker jag: ”slänger han huvudet bakåt nu så avlider jag”. Varpå Martin Beck slänger huvudet bakåt. Ridå.

Jag överlever, men det är nätt och jämt. Effekten av Mårten Klingbergs uttjatade bildspråk där 90% består av växelbilder av talande huvuden (shot-reverse-shot – ofta med en liten suddig axel i bild) vid förhör gör att jag gäspar mest hela tiden. Parallellt är det svårt att köpa att karaktärer kniper ihop munnen rejält första förhöret och sen berättar lite väl lättvindigt vid andra förhöret. 

Hur kliché och ytlig filmen är ändå, har den som Beck ofta har intressanta teman. Här är det fokus på skuld i relationen mellan förälder och barn i kontrast till polis-offer förhållandet. Peter Haber och resten av skådespelarna i hans team, nu även inklusive Kristofer Hivju, gör att ”Steinar” kan ha viss mysfaktor om den råkar dyka upp på TV. Men jag känner ingen längtan att gå hem efter jobbet och få ”gotta mig” i det här kriminalavsnittet.