När ”Crimson Peak” först dök upp på radarn var det svårt att inte bli exalterad. Alla vi som blev förälskade i Guillermo del Toro efter plågat vackra ”Pans labyrint” har sedan dess fått vänta förgäves på något annat än fantasy-action (”Pacific Rim”, ”Hellboy”) från den mexikanska regissören.
”Crimson Peak” lovar en blandning av gotisk romans och skräck, med fokus på en fördjupande story snarare än effekterna. Lägg till flera A-skådisar i rollistan och resultatet kan väl inte bli annat än fullträff? Nja… så lätt kanske det inte alltid är, men lite om handlingen först.
Vi möter Edith (Mia Wasikowska – ”Jane Eyre”, ”The Kids are All Right”) i Buffalo, NY, i slutet av 1800-talet. Det är en värld i förändring, som står med ett ben i den gamla tidens klassamhälle, men där industrialiseringen gör sitt intågande och kvinnor börjar utrycka sina åsikter. Modern som hon är försöker Edith få sina berättelser om spöken publicerade men blir tillsagd att skriva om romantik istället. I brittiske Sir Thomas Sharpe (Tom Hiddleston – ”Thor”, ”Only Lovers Left Alive”) ser hon en tvillingsjäl efter att hans uppfinnardrömmar blir bryskt krossade av potentiella finansiärer.
Trots förmaningar om att gå varsamt fram i sin bekantskap med Thomas och hans syster Lucille (Jessica Chastain – ”Zero Dark Thirty”, ”The Tree of Life”) väljer Edith att korsa Atlanten och flytta in i deras gigantiska engelska gods, en byggnad som visar sig vara halvt förfallen – men också full av mörka hemligheter.
Det otroliga kråkslottslika huset är en av filmens viktigaste karaktärer. Konstruerat i sin helhet i en studio i Toronto, har del Toro inte sparat på krutet. Varenda rum och möbel, varenda pinal och vinkel har det lagts ett otroligt detaljarbete på. Att kliva in i den här världen tillsammans med Edith gör man med skräckblandad förtjusning. Vad gäller att skapa rätt atmosfär för de obehagligheter vi snart kommer att få möta så är Guillermo verkligen en mästare.
”Crimson Peak” innehåller en liten del skräck redan i USA-scenerna, men det är mest som en slags teaser för vad som komma skall. Annars är filmen nästan helt uppdelad i de varma guldnyanserna väster om Atlanten där romantiken spirar, och det mörka och kalla som sätter tonen för fasorna efter flytten.
Mixen som del Toro har valt mellan kärleksdrama och rysare visar sig vara en knepigare balansgång än man trott, där risken finns att skräckfantaster tycker att de får för lite av den varan, medan andra tycker att det räcker och blir över. Personligen är jag inget större ”fan” av rena ”hoppa till”-rullar vars syfte bara är att skrämmas. En gotisk thriller med spökelement ser jag däremot gärna.
Så ta det perspektivet i beaktning när jag säger att även om jag hade kunnat se mindre av det grafiskt explicita (jag föredrar de mer subtila skuggorna bakom gardinen framför blodiga spöken som släpar sig längs golvet) så var jag ganska nöjd med skrämselnivån, som jag skulle kalla kuslig och obehaglig men inte ”tända alla lampor när man kommer hem”-läskig.
Däremot tycker jag del Toros regi av romantik lämnar en del att önska, vilket inte är så konstigt eftersom det inte är hans gebit. Det finns några förträffliga scener som bygger upp trovärdigheten kring Ediths val i början, men utan att avslöja för mycket så får det ett alltför abrupt slut. Och ju tätare intervallerna blir mellan olika ruskigheter så får den så viktiga fördjupningen av handlingen stå till sidan. Det är fortfarande bra, men inte så totalt imponerande som förväntningarna som byggts upp.
Men även om inte varje motivering får en tillfredställande förklaring så är filmen rik på intressanta karaktärer. Wasikowskas Edith är ingen vanlig ”damsel in distress” utan en stark ung kvinna av sin tid och Hiddlestons baron har en otrolig mängd lager som är spännande att skala av. Vanligtvis självklara Jessica Chastain har verkligen fått en tuff utmaning med Lucille, men även om det går att se att hon inte älskar sin karaktär så lyckas hon ge ett djup åt den knepiga systern som i någon annans händer antagligen hade blivit mycket platt.
Det bästa med ”Crimson Peak” är att den är så rik på visuella detaljer och inspiration från andra filmer att det absolut finns mer att upptäcka vid en andra titt. Del Toro själv nämner att han ”lånat” från ”The Changeling” (1980), ”Dragonwyck” (1946) och ”Jane Eyre”, och flera av skådespelarna tittade på Hitchcocks ”Rebecca” (1940) innan inspelningen. Det är alltså inte bara är en film värd att se, utan en som man lätt skulle kunna se igen.