Bill Nighy har alltid varit en älskad skådespelare i brittisk film, men det är sällan som han erbjuds en chans att verkligen visa upp sin talang. På det sättet har han länge varit underskattad och ofta delegerad till bikaraktärer i större ensemblefilmer. Med ”Living” får han dock möjligheten att sträcka ut sina skådespelarmuskler och möjligheten finns att det tar honom hela vägen till sin första Oscarsnominering.
Det här är berättelsen om Mr. Williams, en gammal tjänsteman i 50-talets London som spenderat hela sitt liv som följeslagare i samhällets konventioner. En dag får Williams ett cancerbesked som bara ger honom ett par månader kvar att leva, och med det beslutar han att uppleva vad det är han har missat med livet innan det är för sent.
Med filmen ”Moffie” utforskade regissören Oliver Hermanus en ung man som kämpar med att acceptera sig själv medan han befinner sig i ett militärläger med hjärntvättande system. På vissa sätt fortsätter ”Living” i dessa spår, nu med en gammal man som redan spenderat sitt liv i byråkratins skuggor i efterdyningarna av andra världskriget.
”Living” har en stark första halva med ett smart manus som finner naturliga vägar att introducera berättelsens teman och karaktärer. Problemet är att när det väl är dags att utforska dessa teman och karaktärer i andra halvan så fallerar filmen. Det blir alldeles för sentimentalt till bekostnad av dem filosofiska frågorna som introducerades så fint.
Specifikt finns det en scen på ett tåg senare i filmen som försöker förklara med tydliga ord exakt vad poängen är. Det är plågande och onödigt i en berättelse som inte är svår att begripa även utan stödhjul. Här fanns möjligheten att uppdatera dem filosofiska tankarna från ”Ikiru” till en modern standard, men manuset lyckas inte.
Fotot gör ett försök att likna filmerna från tidsepoken som ”Living” tar plats under, vilket blir väldigt uppfriskande att titta på idag. Ibland känns det dock som att filmen inte alltid är helt engagerad i den stilen med flera exempel på kameravinklar och rörelser som inte riktigt matchar med varandra.
Med tanke på omständigheterna kring originalklassikern är ”Living” trots allt en succé. Akira Kurosawas skugga går inte att undkomma, men Oliver Hermanus lyckas få en brittisk anpassning av den japanska klassikern att stå på egna ben med hjälp av en fantastisk Bill Nighy-prestation. Problemet i slutändan blir bara att medan ”Living” har så pass mycket av det som gjorde ”Ikiru” till vad den är – så kommer den fortfarande inte kunna faktiskt vara ”Ikiru”.