Med tanke på alla de otecknade remakes av Disney-klassiker vi bombarderats med senaste åren så är det nästan konstigt att det dröjt tills nu innan vi fick en av 1989 års H.C. Andersen-filmatisering. Filmen om Ariel, prins Eric och sjöhäxan Ursula var trots allt succén som återuppväckte och räddade Disney, och blev starten på studions renässans-period efter en rad floppar.
Nu har alltså tiden kommit för en live-action-remake, denna gång i händerna på regissör Rob Marshall och medproducenten/textförfattaren Lin-Manuel Miranda, som nuförtiden verkar ha ett finger i allt filmmusikaliskt. Den senare har skrivit ny musik tillsammans med den tecknade originalfilmens kompositör, Alan Menken (som vann en Oscar för 1989 års film). Det är också musiken som främst är filmens dunkande hjärta, även om inte alla nyskrivna sånger slår lika hårt.
Handlingen är den samma på en nivå som nästan känns som en nyinspelning gjord scen för scen. Till och med skådespelarna är nästan som gjorda och lite för perfekta för sina roller. Liksom andra filmer inom denna trend är det alltid en risk att hamna i ett slags cosplay-liknande imitationsträsk av typen påkostat framträdande på Disney World.
Men talang och kompetens både räddar och lyfter en film som för de uppväxta med originalet mest lär frambringa nostalgiska känslor. Förutom rasistiska klagomål på huvudrollsinnehavaren Halle Baileys hudfärg så har många vädrat farhågor om att filmen skulle vara ful, gråtrist och grumlig. Ett typexempel på hur förhandsvisningsmaterial kan ge en felaktig bild. För det är riktigt läckert lagat med gott om färger, häftig scenografi och visuella godbitar. Till och med för en CGI-allergiker som undertecknad så rycks jag med i speciellt den härliga undervattensvärlden.
Filmens klara stjärna är dock Bailey. Det är en svår och nästan otacksam roll att spela en karaktär som spatserar vingligt mellan naivt våp och flummig tonårsrebell. Men Bailey bär stolt både Ariels charmiga personlighet och brister på sina axlar och det skadar såklart inte att stämman är fantastisk. Hon matchas fint av brittiska Ryan Gosling-kopian Jonah Hauer-King som i rollen som Eric lyckas undvika klaveret att likna en pojkbandsmedlem på Halloween-fest (påtänkta skådespelarvalet Harry Styles hade varit mindre lyckat).
Valet av Melissa McCarthy som Ursula är nästan lite för på pricken men även om hon injicerar en aning av sin karaktäristiska humor så lyckas hon med bragd återskapa häxans ljuvliga camp-faktor och galanta ondska. Det är bara synd att hon spenderar finalen som en enorm, Godzilla-liknande specialeffekt.
Det är egentligen inga stora fel att klaga på. Det enda som saknas är den där magiska gnistan vi minns från det tecknade originalet. Visst bränner det till i de klassiska sångnumren medan de nya låtarna mest är okej. Daveed Diggs och Awkwafina lyckas bidra med lite personlighet som rösterna till älskade birollsfigurerna Sebastian och Scuttle (Måsart för svensk publik). Men med det relativt lyckat realistiska återskapandet av en krabba och mås mister också karaktärerna sina fysiska ansiktsdrag.
Det är tveklöst en av de bättre filmerna bland Disneys tecknade remakes av sina klassiker. Det är fin nostalgi med mycket ögon- och örongodis för de vuxna och absolut säkert suverän underhållning för barnen. För att återge känslan kan man jämföra den med regissör Marshalls tidigare verk – det är inte förstklassig Oscarskvalitet som ”Chicago” men inte heller bäst glömd dussinverk som ”Into the Woods” eller ”Nine”, utan landar tryggt någonstans emellan.