Så här i efterhand kanske ”The Force Awakens” inte var värd den där femman i betyg jag delade ut. Det fanns trots allt ett gäng brister i filmen, och den var väldigt lik den allra första ”Star Wars”-filmen, ”A New Hope”, på lite för många sätt. Samtidigt var den proppad med charm och en typ av plirande lekfullhet som ändå lyckades invagga mig i ett nostalgirusigt välmående som satt kvar långt efter att jag lämnat salongen.
Då stod J.J. Abrams för fiolerna. Nu är det upp till ”Looper”-regissören Rian Johnson att sätta sin prägel på det intergalaktiska kriget mellan det välklädda och hånleende imperiet och de snorpanka men heroiska rebellerna. Det kan sägas direkt; de som störde sig på hur lik föregångaren var ”A New Hope” lär här få ännu mer vatten på sin kvarn. Ni minns väl hur ”The Empire Strikes Back” inleddes? En fråga som alltså inte helt osökt leder oss in på handlingen.
Rebellerna är under attack. Stora stygga First Order kastar direkt i inledningen fram ett enormt skepp, en ”Dreadnaught”, som har potentialen att släcka den upproriska gnistan en gång för alla. En hektisk evakuering tar vid, och General Leia och Poe Dameron måste göra allt som står i deras makt för att rädda den spillra av hopp som fortfarande finns kvar. Samtidigt, i en galax långt, långt därifrån, får vi återse Rey. Hon har precis lyckats spåra upp Luke Skywalker, som hon hoppas ska hjälpa rebellerna att vinna kriget en gång för alla. Det är alltså en simpel premiss vi ställs inför; ondingarna, under ledning av den mystiske Snoke, har de goda mot repen, och Rey måste hitta både sin inre styrka samt övertyga Luke att återvända för att förhindra ett totalt nederlag.
”The Last Jedi” klockar in på ungefär två och en halv timme. Det är en onödigt lång speltid, och det kanske är därför som första halvan känns lite seg. För trots den relativt simpla handlingen tar det en (ljus-)sabla tid innan jag får riktigt grepp kring vad kärnan i konflikten är. Är det Reys historia? Är det Lukes? Är det Kylo Rens? Sanningen är nog att det är rebellerna, själva upproret, som spelar huvudrollen här, men det sker på bekostnad av den personliga kontakten med karaktärerna. Handlingen är kort sagt lite splittrad, och insatserna känns sällan eller aldrig som att de är på liv och död, vilket är olikt alla andra ”Star Wars”-filmer. Vi ska ju sitta och bita på naglarna över våra hjältars öden, och aldrig tvingas tvivla på hur dåligt det egentligen vore om First Order fick styra över galaxerna.
Det finns en hel del som är väldigt bra här också. Produktionsvärdena är som väntat skyhöga, skådespelarna är karismatiska, John Williams musik är grym (även om många stycken använts förr), och en del nyckelögonblick lyckas verkligen frammana den där genuina ”Star Wars”-känslan. Ett mycket kärt återseende med en gammal bekant lär få vartenda fan att spricka upp i ett tandlöst nördleende, och jag hade gärna sett mer av den magin.
Min känsla är snarare den här; ”The Last Jedi” är absolut inte dålig, den snuddar stundtals vid riktigt bra, men jag hade gärna velat bli mer överraskad. Mer förvånad. Mer känslomässigt engagerad. Mer sju år gammal igen. Det här känns som är en mellanfilm, inte bara i trilogin, utan även för Lucasfilm och Disney. Det är hög tid att damma av de stora strålkanonerna nu, innan publiken drabbas av ”Star Wars”-utmattning. Chocka oss lite. Ge oss något vi aldrig sett maken till förut. ”The Force Awakens” var gnistan, kärleksbrevet till fansen, men nu hade det varit på sin plats med något nytt. Istället får vi en ytterst habil och underhållande sci-fi-rulle som håller en hög lägstanivå, men som sällan kittlar himlen.
Jag vill avsluta med en bön till J.J. Abrams, som tar över regissörsjobbet igen till nästa film; ta nu en ordentlig risk med ”Episod IX”. Det är den här nya trilogin värd, och Disney? Lyssnar ni? Ingen kommer ihåg en fegis. Må kraften vara med er!